Avsaltning

Iavsaknad av en obligatorisk miljökonsekvensbedömning finns det enligt EU-lagstiftningeninget formellt samrådsförfarande för sammansättningenav en avsaltningsanläggning. På landsnivå kan berörda parters deltagande i avsaltningsprojekt krävas enligt den särskilda nationella lagstiftning som finns eller aktiveras genom informella processer, t.ex. för att gemensamt identifiera den bästa platsen för en anläggning.

Avsaltning är fortfarande den mest energiintensiva vattenreningsmetoden och för att undvika felanpassning måste den kombineras med användning av förnybara energikällor och ökad effektivitet i energianvändningen. 

Elbehovet varierar beroende på avsaltningsteknik, vattenkällans salthalt och den önskade renhetsgraden hos det avsaltade vattnet i slutet av behandlingen. I allmänhet har membranavsaltningsteknik som omvänd osmos (RO) lägre energibehov än termisk teknik som flerstegsblixt (MSF). Våra system kräver ungefär 83–84 kWh/m3 energi, medan storskaliga RO-system kräver 3–5 kWh/m3 för saltvatten och 0,5–2,6 kWh/m3 för bräckt vatten (Olsson, 2012 i Magagna et al, 2019). Som ett resultat är driftskostnaderna höga. Internationella energiorganet har uppskattat att energiförbrukningen för avsaltning på global nivå förväntas öka åttafaldigt fram till 2040 på grund av ökad efterfrågan på sötvatten (Internationellaenergiorganet, 2016). 

Forskningen är inriktad på att öka energieffektiviteten i avsaltningsprocessen och på att öka användningen av ren energi. Metoder som kombinerar avsaltning med förnybar energi omfattar följande: 

• Kombination av avsaltning och värmekraftproduktion, där spillvärme från kraftverket används som värmekälla för avsaltningsprocessen. 
• Soldriven avsaltning. Detta alternativ är särskilt lämpat för torrare och soligare regioner, såsom Mellanöstern, Nordafrika och Medelhavsområdet i Europa. I juli 1988 infördes det första destillationssystemet för solceller med flera effekter vid Plataforma Solar de Almería, ett solforskningscentrum i sydöstra Spanien (García-Rodríguezoch Gómez-Camacho, 2001). 
• Vinddriven avsaltning. till exempel på den grekiska ön Milos, där en vindbaserad avsaltningsanläggning har varit i drift sedan 2007. Enheten har en kapacitet på 3000 m3/ dag. 
• Avsaltningsanläggningar som drivs med havsenergi. Ett vågdrivet avsaltningssystem planeras till exempel för Kap Verde, utanför Afrikas västkust. Byggherren hävdar att den så kallade Wave20-anläggningen kommer att producera dricksvatten till en tredjedel av priset på konventionella system. 
• Avsaltningsanläggningar som använder geotermisk energi. Denna energikälla kan generera el och värme, vilket gör den lämplig för både termisk avsaltning och omvänd osmos. Ett projekt på ön Milos (Grekland) visade att geotermisk energi för avsaltning är livskraftig och producerade 1 920 m3färskvatten per dag för lokalsamhället till mycket låga kostnader. 

Utsläpp av saltlake kan ha en negativ inverkan på lokala marina ekosystem eftersom det ökar salthalten i havsvatten. Saltlösning som framställs genom avsaltningsprocessen innehåller kemikalier som används under förbehandlingsfasen. Eftersom saltlake är tyngre än normalt havsvatten ackumuleras den på havsbotten, vilket hotar arter som är känsliga för salthalten. (Europeiskamiljöbyrån, 2012). Forskning undersöker det bästa sättet att lösa eller minimera miljöproblem som orsakas av utsläpp och hantering av saltlake. LIFE ZELDA-projektet visade till exempel den tekniska och ekonomiska genomförbarheten av strategier för hantering av saltlösning som bygger på användning av elektrodialysmetates (EDM) och värdefulla processer för återvinning av föreningar med det slutliga målet att uppnå en process med noll vätskeutsläpp (ZLD). Saltlösning kan också omvandlas till kemikalier som kan återanvändas i själva avsaltningsprocessen (Kumar m.fl., 2019). 

De viktigaste kostnadsdrivande faktorerna är använd teknik, energikostnader, anläggningens storlek och konfiguration, kvaliteten på matarvatten och avsaltat vatten samt miljökrav. De flesta av dessa faktorer är platsspecifika till sin natur. Kostnaderna för transport och distribution av vatten är också viktiga, och det finns kostnadsfördelar för anläggningar som ligger nära kusten och på låglänt mark (på grund av lägre energibehov för transporter uppåt, en 100-meters vertikallyft är ungefär lika dyr som en 100-kilometers horisontell transport). 

Sammantaget är termisk avsaltningsteknik, särskilt MSF-anläggningar, mer kapitalintensiva än SWRO. Underhålls- och driftskostnaderna för SWRO-anläggningar för varje produktionsenhet är dock dubbelt så höga som för Läkare Utan Gränsers anläggningar och tre gånger så höga som för MED-anläggningar. För båda teknikerna, men särskilt för termiska anläggningar, är energi långt ifrån den största enskilda återkommande kostnadsposten. Ursprungsvattnets kvalitet (såsom salthalt, temperatur och biofoulingelement) påverkar kostnader, prestanda och hållbarhet, men även den vattenkvalitet som kan uppnås genom avsaltningsprocessen. 

I meddelandet om problemet med vattenbrist och torka i Europeiska unionen från 2007 och senare i strategin för att skydda Europas vattenresurser (2012) föreslås en rangordning av vattenåtgärder,med tanke på att alternativ vattenförsörjning genom avsaltningbör användas som en sista utväg när andra förbättringar av effektiviteten i efterfrågan och produktion har uttömts. Meddelandet om resurseffektivitet (KOM(2011)21) syftar till att skapa en ram för politiska åtgärder för att stödja övergången till en resurseffektiv ekonomi med låga koldioxidutsläpp. Avsaltning nämns som ett alternativ som ger en lösning på vattenförsörjningsproblem, men det kan öka förbrukningen av fossila bränslen ochutsläppenav växthusgaser om det inte drivs med förnybar energi. EU strävar efter att vara klimatneutralt senast 2050 – en ekonomi med nettonollutsläpp av växthusgaser. Detta mål står i centrum för den europeiska gröna given och är i linje med EU:s åtagande om globala klimatåtgärder enligt Parisavtalet. Detta kommer att kräva en övergång till avsaltningsanläggningar som drivs med förnybar energi med högre energieffektivitet. 

Genomförandetiden för avsaltningsanläggningar varierar vanligtvis mellan 3 och 6 år, inklusive alla faser från planering till drift. 

Livslängden varierar och beror på vilken tekniksom används. För exempelmembraner måste bytas ut var 2-3 år.