Riskbaserad zonindelning och lokalisering för marint vattenbruk

Fysisk planering för marint vattenbruk, inklusive riskbaserad zonindelning och placering, får ökad uppmärksamhet, med tanke på den ökande utvecklingen av vattenbruksnäringen. Syftet är att säkerställa en så rättvis användning av havsområdet som möjligt för denna verksamhet, stödja produktionen, minimera konflikter med andra användningsområden och upprätthålla miljöintegriteten.

Indelning och placering i marina vattenbruksområden genom en ekosystemansats och beaktande av klimatvariationer och klimatförändringar uppmuntras av FAO (FAO,2018, FAO, 2017) som en viktig anpassningsåtgärd. Lämpligt val av plats med stöd av ett flexibelt regelverk föreslås också som anpassningsstrategi i fallstudier av det Horisont 2020-finansierade ClimeFish-projektet, som syftar till att säkerställa att ökningen av produktionen av fisk och skaldjur kommer i områden och för arter där det finns potential för hållbar tillväxt, med tanke på de förväntade klimatförändringarna. Riskbaserad zonindelning och placering kan bidra till att undvika områden som är särskilt sårbara för klimatrisker och till att välja ut de områden som är lämpligast för de odlade arterna, med tanke på både det nuvarande tillståndet och de utmaningar som klimatförändringarna medför på medellång sikt. Den övergripande processen gör det möjligt att minimera eventuella ekonomiska förluster som kan uppstå till följd av val som inte tar hänsyn till alla risker och problem.

Riskbaserad zonindelning och urval av platser behövs både i områden där vattenbruket börjar utvecklas och där vattenbruket redan har utvecklats och dess omlokalisering begränsas av miljöfrågor och konflikter med andra användningsområden. Det finns en mängd olika rumsliga verktyg och modeller, vilket beskrivs i en särskild FAO-publikation (FAO,2017). Ny kunskap har tagits fram genom Aquaspace-projektet (finansierat av EU:s Horisont 2020-program), som syftade till att förstå geografiska och socioekonomiska begränsningar för vattenbrukets expansion och testverktyg för att hjälpa till att övervinna dessa begränsningar. Aquaspace levererade en verktygslåda med information om verktyg som testats under projektet, för att hjälpa och stödja syftet att göra mer högkvalitativt utrymme tillgängligt för vattenbruk. Med det H2020-finansierade projektet TAPAS (Tools for Assessment and Planning of Aquaculture Sustainability) har ny forskning utvecklats för att främja och konsolidera det europeiska vattenbrukets miljömässiga hållbarhet.

Inom ramen för den fysiska planeringsprocessen syftar zonindelningssteget till att identifiera breda områden som kan vara lämpliga för vattenbruk, även kallade tilldelade zoner för vattenbruk, för att säkerställa att vattenbruket integreras i områden som redan utnyttjas för andra användningsområden. Zonindelningen bör omfatta en fullständig riskanalys som identifierar de största hoten mot en framgångsrik produktion. Klimatrelaterade risker måste också beaktas för att säkerställa framgång i vattenbruksverksamheten, med tanke på att sektorn är sårbar för ett antal potentiellt katastrofala klimatstörningar. Klimatriskerna omfattar direkta skador som orsakas av allvarliga vågor, tidvatten- och stormvågor samt långsamma starteffekter som är ansvariga för förändrade fysikalisk-kemiska förhållanden i havsvatten (t.ex. ökande temperaturer, försurning) och relaterade indirekta effekter såsom sjukdomsspridning, skadliga algblomningar och hypoxi. Klimatrisker räknas bland andra icke-klimatrelaterade risker, t.ex. miljö (föroreningar), hälsa (biosäkerhet) och sociala konflikter.

När breda zoner som lämpar sig för marint vattenbruk definieras säkerställer lokaliseringssteget att odlingarna är belägna på en specifik plats med lämpliga egenskaper som möjliggör en framgångsrik produktion. Genom platsval jämförs de biofysiska egenskaperna hos en plats med de utvalda organismernas behov av kultur och med gårdarnas funktionskrav. Denna bedömning bör omfatta en översyn av lokala klimatförhållanden (historiska data), av riskerna med klimatvariationer (t.ex. stormar) och av långsiktiga trender (t.ex. stigande temperatur och förändringar i salthalten). Hela processen med zonindelning och lokalisering syftar till att minimera konflikter med andra sektorer och negativa effekter på samhället, människors välbefinnande och ekosystemfunktioner och ekosystemtjänster, i enlighet med ekosystemansatsen för vattenbruksutveckling.