Vattenbegränsningar och vattenransonering

I torra regioner eller regioner som står inför vattenbrist på grund av återkommande torka tillämpas ofta vattenbegränsningar och vattenransonering mjuka åtgärder. Vattenbegränsningar begränsar viss användning av vatten, till exempel bevattning av gräsmattor, biltvätt, fyllning av pooler eller slangning av trottoarområden. Begränsningar kan begränsa vattentillgången i fråga om volym och/eller tid när det kan användas. Vattenransonering omfattar ett tillfälligt stopp av vattenförsörjningen eller en minskning av trycket under det som krävs för tillräcklig försörjning under normala förhållanden som påverkar alla vattenanvändare. Rationering säkerställer att kritiskt begränsad vattenförsörjning distribueras på ett sådant sätt att tillräckligt med vatten levereras för att bevara folkhälsan och säkerheten.

Vattenrestriktioner och, i mindre utsträckning, vattenransonering används ofta i situationer med tillfällig vattenbrist, t.ex. under torka. De gör det möjligt för lokala eller till och med regionala och nationella förvaltningar att hantera vattenkriser genom att minska förbrukningen. Trots att dessa tillfälliga lågkostnadsåtgärder inte kompletteras av någon beteendeförändring i riktning mot en mer medveten vattenanvändning av människor, förväntas efterfrågan och användningen av vatten öka  igen och återgå till tidigare nivåer när restriktionerna har avskaffats. 

För att underlätta genomförandet av vattenrestriktioner och vattenransonering som nödåtgärder vid långvarig torka är prioriteringssystem för olika vattenanvändningar ett användbart verktyg. Dessa system kan utvecklas som en del av planerna för hantering av torka och rangordna de olika vattenanvändningarna enligt deras lokala prioritering. För att definiera prioriteringssystemet kan olika indikatorer för att förstå effekterna av långvarig torka på både miljömässiga och socioekonomiska användningsområden användas, t.ex. 

• inverkan på dricksvattenförsörjningen, 
• Indikatorer för miljöpåverkan: t.ex. dödlighet bland fiskarter, inverkan på flodbankar och biologisk mångfald (flora), förlust av biologisk mångfald i landområden som är beroende av vattensystemet, inverkan på våtmarker, ökad risk för skogsbränder, ekologisk status osv. 
• Effektindikatorer för socioekonomisk användning (t.ex. industriell användning, kraftproduktion, jordbruk, turism, vattenrättigheter, transport osv.).

Dricksvattenförsörjning är den prioriterade användningen i de flesta europeiska länder, och prioriteringssystem bör alltid säkerställa en tillräcklig volym för befolkningen. 

Torka drabbar en betydande del av Europas befolkning varje år och förväntas bli allt vanligare och allvarligare på grund av klimatförändringarnas effekter. Södra Europa väntas drabbas hårdast. Vattenbegränsning och vattenransonering kan ge en tillfällig, akut reaktion på torka och vattenbristförhållanden. På grund av de förväntade effekterna av klimatförändringarna och vid ihållande eller återkommande vattenbrist bör andra åtgärder föredras och bibehållas på lång sikt, till exempel vattenbesparande åtgärder för att minska efterfrågan på vatten och innovativa strategier för att öka vattenförsörjningen genom återanvändning av vatten, såsom regnvattenskörd, återvinning av gråvatten och avsaltning. 

Olika aktörer måste delta för att underlätta antagandet och genomförandet av åtgärder för vattenbegränsning och vattenransonering. De viktigaste sektorerna som påverkas är hushållsvattenförsörjning, jordbruk, industri och turism med intressenter som individer, organisationer, institutioner, beslutsfattare eller beslutsfattare, som bestämmer eller påverkas av dessa åtgärder. Förutom de offentliga myndigheternas möjligheter till direkt kontroll och verkställighet är berörda parters deltagande avgörande för ett brett och korrekt genomförande och finjustering av sådana åtgärder för att uppnå största möjliga effektivitet. 

Åtgärder för vattenbegränsning och vattenransonering genomförs ofta som en del av planer eller strategier för hantering av torka. Det är viktigt att främja ett aktivt deltagande av alla berörda parter under utarbetandet av dessa planer för att inhämta olika synpunkter från berörda parter och minska konflikterna mellan berörda parter före beslutsprocessen. En målmedveten beskrivning av legitima intressenter, inbegripet deras intressen, värderingar och riskstrategier, är en förutsättning för utarbetandet av sådana planer och strategier och för att säkerställa en förståelse av deras koppling till den institutionella politiken mot torka. Lokala intressenter har den bästa kunskapen om de olika vattenanvändningssektorerna och komponenterna i den hydrologiska cykeln och kan säkerställa att målen är enhetliga och genomförs där de socioekonomiska kostnaderna är lägst. Aktivt deltagande bidrar till att uppnå optimal hållbar jämvikt, med beaktande av sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekter, och underlättar ett långsiktigt beslutsfattande genom konsensus. 

Ett exempel på en potentiell konfliktkälla är fördelningen av vattenresurser mellan dricksvattensektorn och jordbrukssektorn under torka. Dricksvattensektorn prioriteras vanligtvis för att tillgodose 100 % av behoven, medan de mängder som anslås till bevattning inom jordbruket beror på den återstående vattentillgången och sällan motsvarar behoven. För att öka acceptansen för prioriteringen av vattenanvändning under torka i enlighet med planer och strategier för hantering av torka är det viktigt att sammanföra intressenter från dricksvatten- och jordbrukssektorn och möjliggöra diskussioner om hur man fastställer prioriteringar och balanserar olika intressen. 

Vattenbegränsningar och ransonering är mycket effektiva åtgärder för att minska efterfrågan på vatten vid vattenbrist och akut torka. De kan genomföras mycket snabbt och har en snabb effekt när det gäller att minska efterfrågan på vatten. I vissa fall är de till och med effektiva på lång sikt, när restriktioner inte längre införs på grund av inlärningseffekter. Båda åtgärderna bör dock inte avsiktligt genomföras för att minska vattenbristproblemen på lång sikt. En viktig framgångsfaktor i allmänhet är det medvetna deltagandet av intressenter och allmänheten och den rättsliga befogenheten att anta vattenbegränsningarna för samhället. 

En begränsande faktor är att åtgärderna endast är effektiva om efterlevnaden kontrolleras, vilket kan leda till höga övervakningskostnader. Att skapa nödvändiga planer, förfaranden och lagar för hantering av torka är dessutom en mycket tidskrävande process i samband med administrativa kostnader. 

Obligatoriska vattenbegränsningar kan ge betydande vattenbesparingar på kort tid, som endast kan jämföras med betydande prisökningar. Begränsningar gynnas vanligtvis framför ekonomiska styrmedel i tillfälliga situationer med kritiskt begränsad vattenförsörjning. Sådana åtgärder är dock förknippade med en minskning av det socioekonomiska välbefinnandet och betydande nedskärningar av de offentliga intäktsströmmarna som kan behövas för att genomföra systemeffektivitetsåtgärder. Vattenbegränsningar medför olägenhetskostnader, kostnader för att fördela effektivitet samt betydande verkställighetskostnader. 

Andra åtgärder såsom detaljerade planer för hantering av torka och införandet av ett tillförlitligt system för tidig varning för torka som möjliggör en försiktigare användning av de återstående vattenresurserna är relevanta ur ett ekonomiskt perspektiv, eftersom de kan bidra till att minska risken för att införa allvarliga vattenbegränsningar eller ransoneringsåtgärder. 

Ramdirektivet för vatten kan styra de behöriga förvaltningarna mot vattenbesparing i allmänhet. Artikel 9 (vattenprissättning) i vattendirektivet kan genomföras i kombination med vattenbegränsningar. Planer för hantering av torka, som också kan omfattas av vattendirektivets åtgärdsprogram, omfattar normalt begränsningar och metoder för ransonering vid torka. Metoden att begränsa vattenanvändningen i tider av vattenbrist eller torka ingår i många medlemsstaters vattentilldelningspolitik, och i vissa medlemsstater fastställs begränsningarna enligt en hierarki av vattenanvändare. Reglerna för uttag är ibland strängare i områden med kronisk vattenbrist. En ny EU-förordning om minimikrav för återanvändning av vatten för bevattning inom jordbruket offentliggjordes 2020 (förordning (EU) 2020/741). Återanvänt vatten är en viktig resurs i tider av vattenbrist. 

Vattenbegränsnings- och ransoneringsåtgärder kan genomföras mycket snabbt vid vattenbrist och torka (inom några dagar till veckor). Tydliga förfaranden, till exempel i en plan för hantering av torka, kan påskynda genomförandet av dessa åtgärder. Överenskommelsen om sådana förfaranden kan dock vara en mer tidskrävande process eftersom den bör involvera alla berörda parter, och de kan ha motstridiga intressen, till exempel när det gäller prioriteringen av vattenförsörjning till olika sektorer. 

Livslängden för vattenrester och ransoneringsåtgärder är vanligtvis mer än ett år eftersom de tillämpas som nödåtgärder vid vattenbrist och torka. Dessa åtgärders effektivitet bör kontinuerligt utvärderas och förfarandena för att genomföra dessa åtgärder anpassas i enlighet med detta. Vid ihållande vattenbrist bör andra åtgärder som genomförs och upprätthålls på lång sikt föredras.