Värme och hälsa i WHO:s Europaregion: uppdaterade bevis för effektivt förebyggande

I denna publikation sammanställs och sammanfattas de mest relevanta uppgifter som offentliggjorts sedan 2008, med fokus främst på de 53 medlemsstater som betjänas av WHO:s regionala kontor för Europa.

Iakttagelserna organiseras kring de åtta delar som i det ursprungliga vägledningsdokumentet identifierades som ”kärnan” i en övergripande handlingsplan för värme och hälsa, och varje kapitel kompletteras med resultaten av WHO:s undersökning från 2019 om åtgärdsplanering för värme och hälsa, om det är relevant för det ämne som behandlas. Huvudinnehållet i varje kapitel beskrivs nedan.

I kapitel 1 beskrivs värme- och hälsoeffekterna, både observerade och prognostiserade, med fokus på länder i WHO:s Europaregion. Prognoser visar tydligt att utan tillräckliga insatser för anpassning till klimatförändringarna kommer den värmerelaterade exponeringen och de därmed sammanhängande hälsoeffekterna att öka avsevärt.

Kapitel 2 sammanfattar bevis på styrningen av folkhälsoåtgärder mot värme. Behovet av att fastställa och genomföra lämpliga och överenskomna folkhälsoåtgärder och folkhälsopolitik har blivit alltmer trängande, även om de tillgängliga beläggen för vad som utgör god praxis i styrningen av sådana åtgärder är begränsade. De viktigaste frågorna att ta itu med blir dock allt tydligare, bland annat tillräcklig finansiering och personalresurser och formellt deltagande av subnationella och icke-statliga aktörer.

Kapitel 3 innehåller rapporter om varningssystem för värme och hälsa och om hur dessa bör underbygga HHAP för snabba och effektiva insatser. Den vetenskapliga litteraturen tyder på att betydande ansträngningar har gjorts för att förbättra varningsmodellens prestanda och ledtider, riktad spridning och deras förståelse bland folkhälsointressenter. Varningssystemen måste utvärderas regelbundet för att säkerställa ständig förbättring och förståelse.

Kapitel 4 sammanfattar bevisen för hur värme / relaterade hälsoinformationsplaner kommunicerar värmerisker och rekommendationer. Den beskriver befintliga strategier för att göra värme- och hälsobudskapen effektiva och tar upp hur HHAP bättre kan rikta varningar, rekommendationer och information till sina olika intressenter och målgrupper. Länder har i allmänhet flyttat sin HHAP-kommunikation mot webbaserade och mobila teknikplattformar, och det är viktigt att sådana övergångar genomförs för att säkerställa social rättvisa, utan att utesluta de mest utsatta eller de med färre resurser.

Kapitel 5 innehåller rapporter om olika typer av insatser och belägg för effektiviteten när det gäller att minska exponeringen för farlig värme inomhus. En mängd olika åtgärder och tekniker för passiv kylning (i samband med bostäder och kylning) och aktiv kylning (t.ex. luftkonditionering, personliga kylanordningar) kan tillämpas. Förståelsen för värmekomfortbehoven hos dem som är mest utsatta för värme är dock fortfarande begränsad, och data om realtidssambandet mellan utomhus- och inomhustemperaturer i bostadsmiljöer saknas. Mer forskning behövs om risker för överhettning och adaptiva lösningar på sjukhus, vårdhem och andra miljöer.

I kapitel 6 beskrivs de uppdaterade uppgifterna om riskfaktorer och sårbarhet. Dessa bevis utvecklas och blir mer specifika när det gäller hälsoutfall, biologiska mekanismer, orsakssamband och olika gruppers sårbarhet. Hittills nämner dock de flesta nationella HHAP utsatta grupper men innehåller inga åtgärder som riktar sig till dem. Större ansträngningar bör göras för att öka medvetenheten och främja aktiva motåtgärder och utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal. Det är viktigt att erkänna att sårbara undergrupper och deras behov förändras över tid och kräver fortlöpande övervakning och studier.

I kapitel 7 redogörs för hälso- och sjukvårdens och socialvårdens beredskap för värme. Hittills är beläggen för planerings- och svarsåtgärder på plats inom hälso- och sjukvården och deras effektivitet knapphändiga. En viktig utmaning som återstår är effekterna av värmeböljor i vård- och omsorgsinrättningar, trots betydande värmeböljor som inträffat i hela WHO:s Europaregion de senaste åren. Större ansträngningar måste göras för att utbyta bästa praxis för planering och motåtgärder inom hälso- och sjukvårdssektorn.

I kapitel 8 beskrivs hur långsiktig stadsplanering kan minska värmeriskerna. Gröna och blå (vatten) utrymmen, urbana landskapsmaterial och färger och stadsstrukturförändringar är viktiga områden för att på lång sikt minska hälsoriskerna från värme och utsläpp av växthusgaser. Trots sin hälsoskyddspotential är stadsplaneringsinsatser fortfarande det minst genomförda centrala inslaget i HHAP. Verktyg för sektorsövergripande åtgärder saknas för att göra det möjligt för folkhälsomyndigheter att påverka stadsförvaltningsbeslut för att skydda hälsan från värme. 

I kapitel 9 undersöks användningen av övervaknings- och utvärderingsprocesser som avgörande komponenter i HHAP. Hälsoövervakning är viktigt för att övervaka hälsoeffekter och utvärdera motåtgärder under och efter värmeböljor, men det är fortfarande en marginell del av HHAP och måste främjas. Utvärderingen omfattar tvärvetenskapliga och samarbetsinriktade åtgärder mellan olika berörda parter för att ta itu med de olika aspekterna och komponenterna i HHAP. Formell och kontinuerlig övervakning och utvärdering av HHAP är avgörande för att förstå deras effektivitet och potentiella förbättringsområden.

Kapitel 10 innehåller en sammanfattning av de viktigaste budskapen i rapporten, med specifika och övergripande slutsatser samt bevis- och forskningsluckor.

Utvald information från denna rapport visualiseras på temasidan Nationella varningssystem för värme och hälsa och handlingsplaner från Europeiska observatoriet för klimat och hälsa.