Strategier för stadsplanering, stadsdesign och stadsförvaltning för att bygga upp resiliens – en evidensgranskning

Lokala kriser och nödsituationer påverkar ekonomisk verksamhet, skadar miljöer, avbryter kritiska infrastrukturtjänster och orsakar direkta och indirekta hälsoeffekter. Städerna måste säkerställa effektiva insatser och återhämtning från kriser. De måste också minska nuvarande och framtida riskexponering och sårbarhet. Stadsplanering, stadsförvaltning och stadsplanering har en förebyggande och riskreducerande roll att spela. De bör därför integreras i lokala strategier och planer för resiliens. Flera multilaterala rapporter, ramar och riktlinjer på senare tid pekar på städer som ledande aktörer när det gäller begränsning av och anpassning till risker, fastställande av prioriteringar och möjliggörande nedifrån-och-upp-strategier som ytterligare engagerar samhällen i (och gör lokala myndigheter mer ansvariga för) att bygga hälsosammare, hållbarare, rättvisare och motståndskraftigare städer.

Som en del av WHO:s projekt Skydda miljöer och hälsa genom att bygga upp motståndskraft i städer genomfördes en bred litteraturgenomgång av stadsplanering, utformning, förvaltning och beredskap i samband med katastrofer. Akademisk litteratur som publicerades under 2015–2021 och som var tillämplig på städer i WHO:s Europaregion sammanställdes, och riskinformerade stadsplaneringsstrategier för förbättrad motståndskraft på lokal nivå togs fram. Ett kort urval av de senaste internationella rapporterna och riktlinjerna inkluderades också som resurser för att tillhandahålla kontext och benchmarking.

Denna rapport identifierar konceptuella tillvägagångssätt, ramar och strategier i litteraturen för att hjälpa städer att hantera utmaningarna med att förbereda sig för och förebygga sannolikheten för och allvaret i effekterna av lokala extrema händelser. Den undersöker hur (och i vilken utsträckning) stadsplanering, förvaltning och utformning kan vara en mekanism för förbättrad beredskap och motståndskraft.

Resultaten visar att publicerad forskning baserad på en enda farotyp är vanlig: Omkring 60 % av de granskade dokumenten befanns vara farospecifika. I rapporten diskuteras ett antal strategier som är särskilt relevanta för vissa farotyper, där man skiljer mellan strategier som innebär modifiering eller utformning av fysisk infrastruktur och strategier som rör styrning, kommunikation och allmänhetens engagemang. Till exempel är värmeböljor och den urbana värmeöeffekten ofta kopplade till täta och ogenomträngliga stadstyger, och kräver större grön täckning genom naturbaserade lösningar. I detta avseende skulle lokala planeringsbestämmelser (t.ex. obligatoriska minimikvoter för grönområden) kunna bidra till att öka andelen grönområden i städerna. Detta skulle i sin tur kunna vara mycket relevant för att förebygga (eller mildra effekterna av) översvämningar i stadsmiljöer – som traditionellt enbart är beroende av grå infrastruktur, som kanske inte kan hantera de framtida nivåer som förutspås på grund av klimatförändringarna. Jordbävningsberedskap innebär optimal utformning av öppna ytor inom staden för att
fungera som skyddsrum, samt aktuella inventeringar av vägnätet och byggnadsbeståndet. Att förbättra byggnadsmotståndet är avgörande när man står inför både seismiska händelser och starka vindar under stormar. För det senare kan ökad kunskap hos allmänheten och riskmedvetenhet i samband med stormar förbättra personliga och hushållsberedskapsåtgärder, som också befanns vara potentiellt relevanta för att mildra effekterna och minska återhämtningstiden.