Diversifiering av fiske och vattenbruk

Diversifiering av fiske och vattenbruk innebär en betydande förändring av produktionsverksamheten som svar på förändringar i tillgången på fiskbestånd (för fiske) och/eller förändringar i det marina systemets miljötillstånd till följd av klimatmässiga och andra utmaningar. Diversifieringsstrategierna omfattar en övergång till alternativa arter eller – när det gäller vattenbruk – nya genetiska stammar, samt till förvaltningsmetoder som är mer lämpade för förändrade förhållanden. Anpassningsprocessen kan också omfatta (tillfälliga eller permanenta) initiativ för diversifiering av företag utanför sektorn. Detta inbegriper utveckling av ny fiskerelaterad verksamhet (t.ex. ekoturism med fiskefartyg) som ger kompletterande inkomstkällor för aktörer och initiativ för att stödja miljöskydd (t.ex. gemensam förvaltning av marina skyddsområden). Andra möjligheter är att övergå från fiske till vattenbruk eller att övergå från marint vattenbruk till vattenbruk i inlandet. Diversifiering är en process som genomförs av enskilda lokala producenter eller bättre av nätverk och sammanslutningar av producenter som har starkare entreprenörsförmåga och drar nytta av sektorsövergripande samarbete med andra närstående företag (t.ex. marknaden, turismen) och av stöd från offentliga myndigheter.

När det gäller fiske omfattar åtgärderna anpassning av redskap (nya hållbara redskap eller flexibla redskap som kan fånga olika arter, som är bättre anpassade till förändrade förhållanden i olika miljöer) och anpassning av fartyg som kan utnyttja fiskeresursen på olika platser, vilket ökar fiskarnas rörlighet i takt med att fiskbeståndens fördelning förändras med förändrade havsförhållanden.

För vattenbruket kan förändringar av odlade arter och/eller olika genetiska stammar bidra till att minska sektorns sårbarhet för klimatförändringar och övergå till mer klimattåliga organismer som växer bättre under förändrade förhållanden. Till exempel kommer saltvattenintrång och stormvågor att gynna odling av bräckt vatten och euryhalinarter, medan höga vattentemperaturer och grumlighet kan gynna arter som tolererar låga upplösta syrenivåer. Andra förändringar av vattenbruksmetoderna har i allt högre grad främjats för att förbättra vattenbruksproduktionens miljöprestanda, produktivitet och lönsamhet, vilket leder till positiva effekter på begränsningen av och anpassningen till klimatförändringarna, även när klimatförändringarna inte uttryckligen ingår bland de främsta drivkrafterna. Exempel på detta är recirkulerande vattenbrukssystem, integrerat multitrofiskt vattenbruk och havsbaserat vattenbruk som ger ytterligare möjligheter att använda nya arter eller stammar inom vattenbruket. Riskbaserad zonindelning och placering av vattenbruket, inbegripet risker till följd av klimatvariationer och klimatförändringar, kan stödja diversifiering när nya produktionsområden håller på att utforskas och undvika ekonomiska förluster till följd av val som inte tar vederbörlig hänsyn till alla farhågor och risker. Diversifiering av vattenbruket omfattades av FAO:s tekniska workshop som hölls i Rom i juni 2016 och som lyfte fram dess roll när det gäller att skapa motståndskraft mot ett förändrat klimat och andra externa drivkrafter genom att lägga till ekonomiska, sociala och ekologiska försäkringar till vattenbrukssystemen.

Det är mycket viktigt att diversifieringsåtgärderna inte ökar fiskeansträngningen och är förenliga med de mål som fastställs i den gemensamma fiskeripolitiken, som syftar till hållbart fiske samt bevarande av fiskbestånd och marina resurser. Under alla omständigheter bör diversifieringen av fångade eller odlade arter följa vetenskapligt baserade bedömningar av ekosystemens hälsa, biosäkerhet och bioskydd samt omfattande ekonomiska och sociala studier. Diversifiering av produkter och system får inte heller leda till att sektorn blir mer sårbar på medellång sikt för att uppnå fördelar på kort sikt. Ohållbara metoder, såsom fiske över hållbarhetsgränser eller på nya platser utan hållbarhetsgarantier eller utan hållbara redskap, är exempel på olämpliga lösningar på de utmaningar som klimatförändringar och andra förändringar medför, med långsiktiga negativa konsekvenser för bestånden och de marina ekosystemen.

Diversifiering av produkter från vattenbruk och fiske innebär också diversifiering av marknader som bör anpassas till de utmaningar och möjligheter som klimatförändringarna medför. I detta sammanhang omfattar åtgärderna åtgärder som syftar till att öka konsumenternas uppfattning om fiskeriprodukter med ett hållbarhetsmärke och att ändra konsumenternas beteende. Konsumenternas efterfrågan på alternativa arter bör uppmuntras och försäljningen av fångster av nya arter bör främjas, vilket också framgår av fallstudier som tagits fram inom ramen för Horisont 2020-finansierade ClimeFish (t.ex. Adriatic Sea Fisheries, West of Scotland Fisheries).

All diversifieringsverksamhet som ingår i detta alternativ bör bidra till att minska trycket på överutnyttjade fiskbestånd och stödja övergången till nya affärsmöjligheter som är beroende av mindre sårbara resurser. I detta avseende visar resultaten från det Horisont 2020-finansierade Muses-projektet, som syftade till att undersöka möjligheterna till fleranvändning i europeiska hav, på flera exempel på diversifiering av fisket mot ekoturismrelaterad verksamhet, vilket bidrog till att minska fisketrycket, främja hållbara fiskemetoder och tillhandahålla kompletterande inkomstkällor för fiskare.

Fiskare och vattenbrukare, särskilt grupperade i kooperativa sammanslutningar, är de viktigaste aktörerna för diversifiering som också kan dra nytta av andra kommersiella företag (bearbetningsindustrin, marknadsföringsorganisationer) och konsumentorganisationer för att uppnå ömsesidigt överenskomna mål. Offentliga myndigheter, såsom beslutsfattare och tillsynsmyndigheter, som lokalt genomför europeisk och nationell politik och utfärdar licenser för ny verksamhet, kan spela en viktig roll genom att möjliggöra och göra diversifieringsprocessen mer flexibel.

Införandet av redskap och fartyg som är anpassade för att fånga olika arter och/eller i olika livsmiljöer kan kräva större fartyg för längre fiskeresor och betydande investeringar i redskapsutveckling. Längre resor och längre tid till sjöss innebär också högre kostnader för bränsle och besättningslöner och ökad exponering för risker. I detta sammanhang bör alla nya metoder utvecklas med beaktande av de hållbarhetsprinciper som fastställs i den gemensamma fiskeripolitiken och bör inte leda till överutnyttjande av fiskbestånden.

Tillgång till kapital och kostnader för nya fartyg är en kritisk fråga, särskilt för mindre företag, medan det inte ens är möjligt för högspecialiserade fartyg som bomtrålare att byta redskap. Dessutom kan ändrade fiskevatten leda till att fartyg hamnar i andra länders vatten, vilket kräver fiskeavtal och gränsöverskridande förvaltning för kvottilldelning.

För vattenbruket är kostnaderna för att utveckla teknik för odling av nya arter och den tid som krävs för att få ut dessa arter på marknaden betydande begränsningar, liksom lagstiftnings- och förvaltningsbegränsningar, vilket hindrar förändringar och flexibilitet.

I allmänhet kan forskningsutveckling och tekniska innovationer, som också uppmuntras av offentliga investeringar, bidra till att hitta alternativa arter, klimatanpassade stammar och nya jordbruks- eller skördesystem som minskar mottagligheten för klimatförändringar. När det gäller diversifiering inom vattenbruket, särskilt i fråga om ny produktionsteknik och nya geografiska områden, utgörs de viktigaste framgångsfaktorerna av lämpliga rättsliga bestämmelser och eventuellt incitament som främjar teknisk utveckling och affärsförändringar.

Informationskampanjer och utbildningsverksamhet kan bidra till beteendeförändringar hos konsumenterna och öppna marknaderna för nya arter. Utbildningsinitiativ för fiskare och vattenbrukare kan också främja diversifieringsprocessen och uppmuntra till nya affärsmöjligheter, inbegripet sådana som rör turism.

Information om kostnader saknas i allmänhet i befintliga exempel på anpassning, även med tanke på att det finns få bevis för att diversifieringsinitiativ för närvarande används som svar på klimatförändringarna. Kostnaderna förväntas variera kraftigt med tanke på de olika diversifieringsmöjligheter som ingår i detta anpassningsalternativ. Investeringskostnader för att ändra produkter och system rapporteras som stora anpassningshinder, särskilt för småskaliga företag.

Inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik stöder Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden (EHFVF) de europeiska fiskeri- och vattenbrukssektorerna i riktning mot mer hållbara fiskemetoder och kustsamhällena i diversifieringen av deras ekonomier. Även om EHFVF inte är specifikt kopplad till klimatförändringarna stöder den (enligt prioritering 3 i EHFVF-förordningen) lokalt ledda utvecklingsstrategier som syftar till diversifiering av lokalsamhällen (artikel 30). Enligt arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar om principer och rekommendationer för att integrera överväganden om anpassning till klimatförändringar i EHFF:s operativa program (SWD(2013) 299 final) kan detta leda till att trycket på fiskbestånden minskar och att företagen blir motståndskraftiga mot nuvarande och förväntade förändringar i klimatförhållandena.

Det saknas ofta information om tidsramar för anpassningsstrategier och utvärderingar av framgångarna inom fiskeri- och vattenbrukssektorerna. Mer forskning behövs för att bedöma anpassningstiden. Tiden beror också på olika typer av åtgärder och varierar från planerade anpassningsåtgärder (som inbegriper styrning, lagstiftning och politiska förändringar) och reaktiv anpassning, inbegripet autonom uppgradering av fiske- och vattenbrukssystem som svar på klimatvariationer.