2.3 Allmän ordningsföljd för klimatpåverkan, sårbarheter och riskbedömningar

Flera beslut måste fattas vid genomförandet av en klimatpåverkan, sårbarheter och riskbedömning. För det första är det viktigt att definiera bedömningens syfte, sammanhang och omfattning (I). När de potentiella klimatriskerna har definierats bör ett urval och en prioritering av riskerna göras (II). För varje utvald risk bör ytterligare data och information inhämtas (III) och en särskild riskbedömning göras (IV). Slutligen bör övergripande risker och riskhotspots identifieras (V).

I. Definiera mål, sammanhang och omfattning för klimatpåverkan, sårbarheter och riskbedömning

Varje påverkans-, sårbarhets- och riskbedömning bör stämma överens med de övergripande mål för anpassningsplaneringsprocessen som har fastställts tidigare (se steg 1). Följande frågor kan bidra till att finjustera en CCIV-bedömning:

På vilka effekter, sårbarheter och risker bör bedömningen inriktas (t.ex. endast på risker i samband med vissa faror för specifika sektorer)?
Vad är tidsreferensen? Det rekommenderas att alltid ta med den nuvarande situationen som utgångspunkt. För framtida klimatrisker rekommenderas minst en tidsperiod som ligger inom ett typiskt anpassningstidsintervall, t.ex. 2050 (30 år från och med nu).
Vilken metod bör tillämpas? Beroende på mål, omfattning och tillgängliga resurser måste bedömningsmetoden bestämmas. En djupgående CCIV-bedömning som bygger på klimatdata och simuleringar kan enkelt ta ett eller två år. Ofta kan goda resultat och indikationer för anpassningsplanering redan uppnås med mer deltagande och kvalitativa metoder.
Vilka bör involveras? Helst involvera samma intressenter (experter, beslutsfattare) som i anpassningsplaneringsprocessen för att möjliggöra en smidig övergång från CCIV-bedömningen till identifieringen av anpassningsåtgärder.

Ett resultat av denna verksamhet är vanligtvis en definition av systemet med farhågor (t.ex. klimatrisker för jord- och skogsbruket i ett visst distrikt) och en preliminär förteckning över potentiella klimatrisker som kan vara relevanta för bedömningen.

II. Prioritera och specificera utvalda risker och utveckla effektkedjor

Eftersom ingen bedömning kan omfatta alla potentiella risker bör ett urval och en prioritering av riskerna göras utifrån relevansen för det valda systemet. Tidigare erfarenheter och allmänt tillgänglig information om potentiella klimateffekter och risker från steg 1 kan tas som utgångspunkt.

För varje utvald risk bör det analyseras vilka klimatrisker, intermediära effekter samt sårbarhets- och exponeringsfaktorer som leder till denna specifika risk och bör beaktas i bedömningen. Slagkedjor kan vara ett användbart koncept för att vägleda genom detta steg. Det är till hjälp att organisera prioriteringen av risker och utvecklingen av konsekvenskedjor som en deltagandebaserad strategi tillsammans med berörda parter. Detta bidrar till att beakta särskilda lokala eller regionala förhållanden, ökar acceptansen för resultaten och underlättar övergången från riskbedömning till anpassningsplanering.

III. Samla in information om klimat, faror, exponering och sårbarhet för specificerade risker

På grundval av de angivna riskerna och påverkanskedjorna bör uppgifter och information om klimatfara, exponering och sårbarhet samlas in. Som en typisk begäran bör bedömningen innehålla följande information:

Information om tidigare och nuvarande klimatrelaterade effekter och risker. Att lära av det förflutna och den nuvarande situationen är avgörande för att identifiera uppenbara eller dolda sårbarheter i systemet. Detta omfattar data om tidigare händelser och deras effekter samt trender (se steg 1.5 för datakällor), men även berättelser om komplexa interaktioner som ofta är oväntade.
Den nuvarande klimatsituationen och framtida trendprognoser för olika klimatvariabler och klimatrisker (t.ex. medeltemperatur, värmedagar, intensiva nederbördshändelser, snötäcke), baserade på en rad olika klimatscenarier, t.ex. gemensamma socioekonomiska vägar (SSP) som antogs av IPCC för dess sjätte^{utvärderingsrapport}(AR6). Se Klimatpåverkan i Europa i steg 1.5.
Simuleringar eller scenarier för framtida risker. För vissa kategorier av klimatrisker, t.ex. vattenrelaterade risker eller risker i samband med jordbruk, finns det simuleringsmetoder. Framtida vattentillgång eller förväntad avkastning kan simuleras med modeller som tar hänsyn till olika klimatscenarier. Sådana simuleringar är dock oftast begränsade till fysiska effekter av en fara och tar inte full hänsyn till sårbarhetsfaktorer. De bör därför tolkas som fullmakter för vad som kan hända och bör kompletteras med ytterligare expertkunskaper.
Uppgifter och information om exponering och sårbarhet som identifierats för den specifika risken. Detta inbegriper uppgifter om aktuella socioekonomiska förhållanden, t.ex. befolkningstäthet eller åldersstruktur, men kan också omfatta kvalitativ information, t.ex. om institutionell kapacitet att hantera en specifik risk. Se ävenETC/CCA Technical Paper 2/2021 ”Just transition in the context of adaptation to climate change”.
Framtida socioekonomisk utveckling och andra icke-klimatiska faktorer och megatrender såsom demografiska förändringar, resursanvändning eller marknadstrender har en betydande inverkan på sårbarheten för klimatförändringar. Även om det ofta är svårt att få någon information om potentiell framtida socioekonomisk utveckling, är sådana trender ofta lika viktiga för en risk som klimatförändringen själv. Till exempel ökar den framtida risken för värmerelaterade hälsoproblem sannolikt inte bara för att frekvensen och intensiteten av värmeböljor ökar, utan också för att befolkningen i städerna ökar och befolkningen åldras.

IV. Göra en bedömning för varje specifik risk

Det finns olika metoder för att gå från informationspoolen från steg III till en riskbedömning för varje specifik risk. Det viktigaste är att förstå att varje riskbedömning är värdebaserad, vilket innebär att det inte finns någon "objektiv risk". Risken bedöms alltid mot överenskomna värden eller mål. Därför uttrycks en risk oftast i en kvalitativ skala som "låg, medelhög, hög". Det finns inte ens någon standarddefinition av vad en "hög" risk innebär. Värdesättningen måste ingå i riskbedömningen och godkännas av de berörda parterna. En ”hög” risk kan till exempel definieras som en hög förväntad skada i samband med risken i betydelsen ekonomisk, ekologisk, funktionell, hälsorelaterad eller kulturell skada.

I mer datadrivna, uppifrån-och-ned-orienterade och rumsligt explicita metoder är en etablerad metod att basera hela riskbedömningen på indikatorer. Indikatorer definieras sedan för enskilda faktorer och komponenter, som sedan aggregeras till sammansatta indikatorer. Detta tillvägagångssätt är å ena sidan användbart för storskaliga bedömningar med många underenheter (t.ex. kommuner inom ett distrikt), är transparent och reproducerbart. Å andra sidan måste många subjektiva beslut fattas om hur data och information ska omvandlas till indikatorer och hur indikatorer ska aggregeras.

För mer lokala riskbedömningar nedifrån och upp är det ofta lämpligare att följa en deltagandebaserad bedömningsmetod som bygger på data- och informationspoolen från steg III. Bedömningen kan fortfarande följa IPCC:s logik och påverkanskedjorna genom att bedöma faro-, sårbarhets- och exponeringskomponenter separat. Det slutliga bedömningsförfarandet kan vara en konsensusbaserad metod eller en omröstningsmetod. Diskussionen om vikten av enskilda element och specifika sårbarheter i en konsensusbaserad strategi inleder ofta diskussionen om anpassningsalternativ.

Resultatet i båda fallen (uppifrån-och-ned-indikatorbaserade kontra nedifrån-och-upp-samförståndsbaser) är följande:

En beskrivande beskrivning av varje specifik risk, inbegripet de processer och faktorer som leder till denna risk, en beskrivning av den tidigare och nuvarande situationen, ett perspektiv på den potentiella framtida utvecklingen av de enskilda faktorerna och den specifika risken.
En särskild bedömning för varje risk (t.ex. låg, medelhög, hög) för varje vald tidsperiod (t.ex. nuvarande situation, mitten av århundradet, slutet av århundradet). Vid en indikatorbaserad bedömning kan resultaten också illustreras som riskkartor. Men även i en bottom-up-strategi är kartor användbara för att illustrera rumsligt explicit information för vissa aspekter av specifika risker eller de underliggande komponenterna och faktorerna.
En beskrivning av osäkerheter i bedömningen och konfidensnivån för resultaten (se steg 2.5).

V. Identifiera övergripande risker och riskhotspots

Det sista steget i varje riskbedömning, åtminstone om mer än en risk bedöms, bör vara en analys av samspelet mellan enskilda risker. Huvudsyftet är att identifiera geografiska eller tematiska hotspots som påverkas av mer än en risk. Det kan till exempel vara tätorter som är särskilt utsatta för värmerelaterade risker, men också för pluviala översvämningar och flodöversvämningar, som har hög exponering (hög befolkningstäthet) och hög sårbarhet (hög andel utsatta människor). Dessutom är vissa risker kopplade till riskkaskader. Till exempel kan risken för skador på grund av jordskred leda till en risk för trafikblockering. Sådana riskhotspots och riskkaskader kan ofta kopplas till ett stort anpassningsbehov.

Förutom risk och sårbarhet kan positiva effekter (möjligheter) bli följden av framtida klimatförändringar. Jord- och skogsbruket kan till exempel dra nytta av en längre växtsäsong. Det kommer sannolikt att skapas förutsättningar som passar nya affärsmöjligheter och innovation, och regeringarna kan svara med riktat pionjärstöd.