Beskogning och återbeskogning som en anpassningsmöjlighet

Olika intressenter kan involveras i beskognings- och återbeskogningsmetoder, beroende på den berörda markens storlek och ägande. Regeringar, icke-statliga organisationer och organisationer i det civila samhället, den privata sektorn och forskningsinstitut bör involveras för att säkerställa anpassning i större rumslig och tidsmässig skala. Berörda parter bör involveras under genomförandefasen av beskognings- och återbeskogningsmetoderna (t.ex. vid valet av beskogad eller återbeskogad areal och vid identifieringen av egenskaper hos trädplantering). Berörda parter har dock en avgörande roll under förvaltningsfasen för de beskogade och återbeskogade områdena, eftersom de kan bidra till åtgärder som säkerställer deras tillväxt, underhåll och skydd.

Merparten av Europas skogar är privatägda (cirka 60 % av skogsmarken) i stället för offentliga (40 %) (EU-faktablad). Därför involverar beskognings- och återbeskogningsmetoder ofta privata markägare, och för att bli framgångsrika måste de accepteras av dessa intressenter genom att övervinna institutionella faktorer, såsom rättigheter och tillgång till skogar. Särskilt beskogning sker främst genom att plantera träd på privat mark, eftersom markägarna kan förvänta sig stora inkomster än från jordbruksmetoder. Dessutom kommer beskogningen att lyckas om privata markägare accepterar att delta i beskogningsprojekt under långa perioder.

Att överföra ägandet av större områden med gemensam skog till lokalsamhällen, och den därmed sammanhängande inkomsten baserad på förbättrad koldioxidlagring, skulle i stor utsträckning kunna vara en framgångsrik faktor för att bidra till begränsningen av klimatförändringarna (primär), men kan också underlätta underhållet av ekosystemtjänster som är relevanta för anpassning på lokal nivå (t.ex. vattenreglerande tjänster, markskydd, skogsprodukter osv.).

Sociodemografiska egenskaper hos markinnehavarna (dvs. jordbruksföretagens storlek och besittningsrätt), samhällets sociala acceptans av beskogning (t.ex. att den inte står i konflikt med jordbruksmålen) samt markinnehavarnas färdigheter, kunskaper och erfarenheter som är relevanta för beskogning och återbeskogning kan vara framgångsfaktorer/begränsande faktorer för antagandet av sådana metoder.

Utbyte av information om synergierna mellan anpassnings- och begränsningsstrategier skulle också kunna gynna framgången för beskognings- och återbeskogningsmetoder. Jordbrukarna bör känna till möjligheter (inklusive marknadsföringsmöjligheter) och risker med att inrätta nybeskogning och/eller återbeskogning på sin mark, för både begränsnings- och anpassningsändamål.

Beskogning och återbeskogning kan förändra landskapet och de tillhörande ekosystemtjänsterna. Välskötta ekosystem kan dock hjälpa samhällen att anpassa sig till klimatförändringarna genom att generera flera socioekologiska fördelar och främja långsiktiga strategier för anpassning till klimatförändringarna.

Antagandet av beskogning och återbeskogning som anpassningsmetoder, genom att integrera begränsningsmål, skulle kunna bidra till att övervinna ekonomiska hinder för anpassning eftersom det kan dra nytta av koldioxidfinansiering (CDM, Redd+, frivilliga koldioxidmarknader). Som anpassningsmetoder kan de också bidra till att öka de lokala sidovinsterna av begränsningen och den lokala kapaciteten att hantera klimatförändringarna.

Beskogning och återbeskogning kan säkerställa sociala, ekonomiska och miljömässiga förbättringar, bidra till hållbar utveckling (t.ex. öka markens produktivitet och motståndskraft) och ge ytterligare inkomstgenerering. Dessa metoder bidrar också till att garantera ekosystemtjänster genom att minska sårbarheten för klimatförändringar (dvs. skogar bidrar till att reglera naturresurser, kontrollera hydrologiska processer och markförstöring, bevara arternas biologiska mångfald och minska angrepp av skadegörare och sjukdomar).

Kostnaderna bör upprätthållas för att förbereda marken, förvärva och plantera trädarter, gödsla och staket marken, kontrollera vegetationen och för alla underhålls- och förvaltningsmetoder, särskilt under de första tre / fem åren. Kostnaderna för underhåll varierar från i genomsnitt 300 euro per hektar under det första året till cirka 100 euro per hektar under det tredje året (Europeiskaskogsinstitutet, 2000). Stödmedel tillhandahålls dock för att hjälpa lokala markägare att införa återbeskognings- och beskogningsmetoder. Stödet för beskogning är beroende av trädslag och varierar från högst cirka 2400 euro ha^-1 för eukalyptus till 4800 euro ha^-1 för blandplanteringar med lövträd. Dessutom ges ersättning till markägare för att täcka inkomstförluster till följd av beskogning på jordbruksmark. Ett högsta belopp på 725 euro ha^-1 år^-1 beräknas i själva verket för jordbrukare som huvudsakligen får sina inkomster från jordbruksverksamhet, medan 180 euro ha^-1 år^-1 beräknas för andra privaträttsliga personer. Dessa kostnader fastställdes genom kommissionens förordning (EG) nr 1054/94 för att reglera finansieringsprogrammet, som antogs den 5 maj 1994.

Den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) är den viktigaste källan till EU-medel för skogar.  Omkring 90 % av EU:s finansiering av skogar kommer från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU). Detta inbegriper beskognings- och återbeskogningsmetoder. Sammanlagt 27 % av de 8,2 miljarder euro som fastställts för perioden 2015–2020 avsätts för återbeskogning, medan 18 % avsätts för att göra skogarna mer motståndskraftiga och 18 % för förebyggande av skador. Den gemensamma jordbrukspolitiken ger ekonomiskt stöd till landsbygdsområden, men EU-länderna kan välja att finansiera skogsbruksåtgärder genom sina nationella landsbygdsutvecklingsprogram. Såsom anges i kapitel VIII i förordning 1257/1999 om landsbygdsutveckling ska sådant ekonomiskt stöd endast beviljas för skogar och områden som ägs av privata ägare, av deras sammanslutningar, av kommuner eller deras sammanslutningar.

Kommersiella intressen (loggning) eller turismintäkter kan också vara en finansieringskälla för detta anpassningsalternativ. Återbeskogning och nybeskogning kan äntligen skapa nya möjligheter för ekoturism. De kan också kompensera för de negativa konsekvenserna av vinterturismen, t.ex. förändringar i bergslandskapet på grund av t.ex. skidbackar och tillhörande infrastruktur.

Beskogning och återbeskogning är stödberättigande inom ramen för mekanismen för ren utveckling, som är det viktigaste internationella politiska instrumentet inom ramen för UNFCCC som kopplar samman begränsning och anpassning. De 2 % av koldioxidkompensationerna inom ramen för mekanismen för ren utveckling införs för att finansiera anpassningsfonden (artikel 12.8), även om projekt inom ramen för mekanismen för ren utveckling inte formellt måste omfatta anpassningsverksamhet.

Redd-initiativet (Reducing Emissions from Deforestation and Forest Degradation) är också användbart för att finansiera bevarande av skogar, öka kollagret i skogsekosystem och nyligen främja hållbart skogsbruk med en koppling till anpassningsområdet.

På internationell nivå innebär internationella avtal, såsom Kyotoprotokollet och Parisavtalet, insatser för att främja integreringen av anpassning och begränsning i skogsekosystemen, men denna potential har ännu inte förverkligats fullt ut.

På EU-nivå omfattar den antagna EU-strategin för biologisk mångfald 2030, som en del av den europeiska gröna given, återställande av skadade ekosystem i hela Europa genom plantering av ytterligare minst 3 miljarder träd senast 2030. Det syftar också till att utveckla riktlinjer för beskogning och återbeskogning som gynnar den biologiska mångfalden genom att tillämpa naturnära skogsbruksmetoder.

EU:s skogsstrategi för 2030 är ett av flaggskeppsinitiativen i den europeiska gröna given och bygger på EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030. Strategin kommer att bidra till att uppnå olika mål: EU:s mål för biologisk mångfald samt målen för minskade växthusgasutsläpp senast 2030, klimatanpassningsmålen och klimatneutralitet senast 2050. Strategin har också ett särskilt fokus på turism: Kommissionen kommer att främja samarbete mellan turistnäringen, skogsägarna och naturskyddstjänsterna samt fastställa standarder och normer för ekoturismverksamhet. Turistnäringen bör ha ett nära samarbete med skogsförvaltarna för att utveckla hållbara turistprodukter som har en positiv inverkan på människors hälsa, utan att påverka de avsedda resmålens naturvärden negativt, särskilt i skyddade områden.

Forest Europe (Ministerial Conference on the Protection of Forests in Europe) är en alleuropeisk frivillig skogspolitisk process på hög nivå. Sedan 1990 har syftet varit att utveckla gemensamma strategier för de 46 undertecknarna (45 europeiska länder och EU) om hur skogarna ska skyddas och förvaltas på ett hållbart sätt.

En viktig finansieringsmekanism för beskogning är den gemensamma jordbrukspolitiken. Regler om stöd för strategiska planer utarbetas av EU-länderna inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (förordning (EU) 2021/2115)(delegerad förordning (EU) 2022/126). Bestämmelser om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken fastställs i förordning (EU) 2021/2116(genomförandeförordning (EU) 2022/128). Den kommer att finansiera nästan 623 000 hektar för beskogning eller återställande av trädjordbruk (dengemensamma jordbrukspolitiken 2023–2027 – 28 strategiska planer inom den gemensamma jordbrukspolitiken i korthet).

Dessutom säkerställer förordningen om markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF) (EU) 2018/841 att utsläpp och upptag från LULUCF inkluderas i klimat- och energiramen, och medlemsstaterna måste säkerställa att utsläpp från markanvändning, förändrad markanvändning eller skogsbruk kompenseras genom minst ett likvärdigt upptag av_koldioxid i sektorn (regeln om att inte skuldsätta sig).

Dessutom kan nationell politik ge incitament eller införa bestämmelser för att främja metoder med synergier mellan begränsning och anpassning. Att inkludera anpassning i nationella riktlinjer och godkännandeförfaranden för begränsningsprojekt skulle kunna stimulera anpassningen av beskognings- och återbeskogningsverksamheter.

Beskogning och återbeskogning kräver lång genomförandetid, eftersom de involverar ett brett spektrum av aktörer och kan stöta på institutionell komplexitet, både på nationell och internationell nivå.

Beskogning och återbeskogning som anpassningsmetoder är en del av principerna för hållbart skogsbruk. De bör också bli en del av de lokala eller nationella markanvändningsplanerna och därför i allmänhet ha en lång livslängd (decennier). För att få stöd och ersättning för att täcka förluster till följd av beskogning av jordbruksmark måste ägarna dessutom garantera att den beskogade marken bevaras i minst fem år.