Beskogning och återbeskogning

Klimatförändringar och skogsekosystem är nära sammankopplade, och klimatet påverkar främst hastigheten, frekvensen, intensiteten och tidpunkten för lufttemperaturen, solstrålningen och nederbörden. Klimatförändringarna skulle kunna utgöra ett hot mot skogarnas ekosystem och tjänster, särskilt i Medelhavsregionerna, där högre träddödlighet och skogsbränder, på grund av ökade temperaturer och torka, förväntas öka (Europeiska miljöbyrån, 2016a; 2016b). Ändrade klimatförhållanden har redan lett till negativa effekter såsom förändringar i skogsarters sammansättning och biologiska mångfald, tillväxttakt, motståndskraft mot skadedjur och sjukdomar, invasiv artförökning, skogsbrandsregim och skogens brandkänslighet.

Skogar kan fungera som kolsänkor. De kan ackumulera atmosfärisk CO ₂ som kol i vegetation och mark. Mänsklig verksamhet som påverkar markanvändningens och skogsbrukets egenskaper kan dock förändra kolcykeln mellan atmosfären och de terrestra ekosystemen, vilket leder till mer koldioxidutsläpp. Eftersom skogar kan fungera som kolsänkor ingår de i den internationella politiken (EU:s LULUCF-förordning 2018/841) för att ta itu med klimatförändringarna både genom begränsnings- och anpassningsprocesser. En sammankoppling av dessa två aspekter är att föredra.

Projekt för beskogning och återbeskogning kan spela denna dubbla roll för skogsekosystemen. Beskogning (dvs. omvandling av icke-skogsbevuxen mark under lång tid till skog) avser etablering av skogar där det tidigare inte har funnits någon skog eller där skogar har saknats under lång tid (50 år enligt UNFCCC). Återbeskogning avser återplantering av träd på nyligen avskogad mark (dvs. omvandling av nyligen icke-skogsbevuxen mark till skog). Om dessa två strategier betraktas som kompletterande kan de möjliggöra politiska alternativ som alla vinner på. Om de förvaltas på ett ohållbart sätt kan dock båda metoderna vara kontroversiella eftersom de kan leda till förstörelse av ursprungliga ekosystem som inte är skogsekosystem (t.ex. naturlig gräsmark).

På internationell nivå har beskogning och återbeskogning ursprungligen erkänts som begränsningsstrategier och har främjats för koldioxidbindningsmål. De kan dock också hjälpa skogarna att anpassa sig till klimatförändringarna genom att minska den mänskliga belastningen (t.ex. genom att minska förstörelsen eller försämringen av livsmiljöer) och förbättra landskapets konnektivitet och minska fragmenteringen (vilket underlättar artmigration under klimatförändringsförhållanden). Beskogning och återbeskogning kan också bidra till att bevara områden med stor biologisk mångfald, undvika markförstöring och skydda andra naturresurser (t.ex. vatten).

Hållbar förvaltning av beskogad eller återbeskogad mark bidrar till anpassningsåtgärder, eftersom den upprätthåller skogarnas status och garanterar ekosystemtjänster, särskilt på lokal nivå, genom att minska sårbarheten för klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald. I händelse av missväxt på grund av klimatförändringar kan skogarna tillhandahålla skyddsnät för lokalsamhällen med sina produkter (t.ex. med både träprodukter och icke-träprodukter, såsom vilt, nötter, frön, bär, svampar, medicinalväxter). Skogarna bidrar också till att reglera vattenflödet och vattenresurserna genom sina hydrologiska ekosystemtjänster (t.ex. bevarande av basflöden, reglering av stormflöden och erosionskontroll). Dessutom kan plantering av träd skapa nya livsmiljöer för mer toleranta arter och öka den biologiska mångfalden, särskilt när planteringar med flera arter föredras (val av inhemska arter och undvikande av invasiva arter som är mindre anpassade till livsmiljön). Beskogning och återbeskogning kan också kontrollera markförstöring, hydrauliska risker och jordskredsrisker och uppmuntra lokalsamhällen till skogsjordbruk eller silvo-pastorala system, vilket skapar nya inkomstmöjligheter. Slutligen kan skogsbruksmetoder, såsom avverkning av sanitet, bidra till att minska angrepp av skadedjur och sjukdomar.

Skogarna är inte bara viktiga för den biologiska mångfalden utan även för ekonomisk verksamhet, såsom handel med trä och andra produkter än trä och ekoturism. Under 2021 var omkring 473 100 personer anställda inom skogsbruk och avverkning i Europa. Det totala bruttoförädlingsvärdet från skogs- och avverkningsindustrin i EU uppgick 2021 till 25 miljarder euro (Eurostat). Skogarna anses ofta vara estetiskt tilltalande för turismsektorn: De erbjuder olika möjligheter till vandring och cykling. Nya eller restaurerade skogar kan skapa fantastiska landskap som lockar turister som söker utomhusupplevelser. Turister lockas särskilt av aspekter som rör biologisk mångfald, t.ex. möjligheten till fågelskådning. Därför kan beskogning och återbeskogning ses som anpassningsmöjligheter även för turismsektorn. Detta avser de fall där de ingår i regionala eller nationella diversifieringsstrategier och främjar hållbara former av turism som respekterar och till och med bidrar till skogsskydd. Genom Agenda 2000-programmet var beskogning avsedd som en kompletterande åtgärd i EU:s gemensamma jordbrukspolitik (GJP). EU:s beskogningspolitik har gett stöd till plantering av cirka 2 miljoner hektar träd på jordbruksmark under perioden 1994–2015. Även om beskogning för närvarande betraktas som en begränsningsstrategi genom koldioxidbindning har beskogningsnivån minskat under de senaste årtiondena. I EU:s program för landsbygdsutveckling (2014–2020) planerades plantering av ytterligare 510 000 hektar.

Det finns inte tillräckligt med information för att uppskatta andelen barrträdsarter jämfört med lövträdsarter i beskognings- och återbeskogningsprogram. Andelen lövskog och blandskog har dock ökat i Europa under de senaste årtiondena, även om beskogning med barrträd fortfarande dominerar i vissa länder.

Olika berörda parter kan delta i beskognings- och återbeskogningsmetoder, beroende på den berörda markens storlek och ägandeförhållanden. Regeringar, icke-statliga organisationer och det civila samhällets organisationer, den privata sektorn och forskningsinstitutioner bör involveras för att säkerställa anpassning i större rumslig och tidsmässig skala. Berörda parter bör involveras under genomförandefasen av beskognings- och återbeskogningsmetoderna (t.ex. i valet av beskogad eller återbeskogad areal och i identifieringen av trädplanteringens egenskaper). Berörda parter spelar dock en avgörande roll under förvaltningsfasen för de beskogade och återbeskogade områdena, eftersom de kan bidra till åtgärder som säkerställer deras tillväxt, underhåll och skydd.

Merparten av de europeiska skogarna är privatägda (cirka 60 % av skogsmarken) snarare än offentliga (40 %) (EU:s faktablad). Därför involverar beskognings- och återbeskogningsmetoder ofta privata markägare, och för att vara framgångsrika måste de accepteras av dessa intressenter genom att övervinna institutionella faktorer, såsom rättigheter och tillgång till skogar. Särskilt beskogning sker främst genom att plantera träd på privat mark, eftersom markägarna kan förvänta sig stora inkomster än från jordbruksmetoder. Dessutom kommer beskogning att bli framgångsrik om privata markägare accepterar att delta i beskogningsprojekt under långa perioder.

Att överföra ägandet av större områden med gemensam skog till lokalsamhällen, och den därmed sammanhängande inkomsten baserad på förbättrad koldioxidlagring, skulle i stor utsträckning kunna vara en framgångsrik faktor när det gäller att bidra till att begränsa klimatförändringarna (primärt), men kan också underlätta upprätthållandet av ekosystemtjänster som är relevanta för anpassning på lokal nivå (t.ex. vattenregleringstjänster, markskydd, skogsprodukter osv.).

Markägarnas sociodemografiska egenskaper (dvs. jordbrukets storlek och besittningsrätt), samhällets sociala acceptans för beskogning (t.ex. att den inte strider mot jordbruksmålen) samt markägarnas färdigheter, kunskaper och erfarenheter som är relevanta för beskogning och återbeskogning kan vara framgångsfaktorer/begränsande faktorer för antagandet av sådana metoder.

Utbyte av information om synergierna mellan anpassnings- och begränsningsstrategier skulle också kunna gynna framgången med beskognings- och återbeskogningsmetoder. Jordbrukarna bör känna till möjligheter (inklusive saluföringsmöjligheter) och risker med att etablera nybeskogning och/eller återbeskogning i sin mark, för att uppnå både begränsnings- och anpassningssyften.

Nybeskogning och återbeskogning kan förändra landskapet och de tillhörande ekosystemtjänsterna. Väl förvaltade ekosystem kan dock hjälpa samhällen att anpassa sig till klimatförändringarna genom att generera flera socioekologiska fördelar och främja långsiktiga strategier för anpassning till klimatförändringarna.

Antagandet av beskogning och återbeskogning som anpassningsmetoder, genom att integrera begränsningsmål, skulle kunna bidra till att övervinna ekonomiska hinder för anpassning eftersom den kan dra nytta av koldioxidfinansiering (CDM, Redd+, frivilliga koldioxidmarknader). Som anpassningsmetoder kan de också bidra till att öka de lokala sidovinsterna och den lokala kapaciteten att hantera klimatförändringarna.

Beskogning och återbeskogning kan säkerställa sociala, ekonomiska och miljömässiga förbättringar, bidra till hållbar utveckling (t.ex. öka produktiviteten och markens motståndskraft) och ge ytterligare inkomstgenerering. Dessa metoder bidrar också till att garantera ekosystemtjänster genom att minska sårbarheten för klimatförändringar (dvs. skogar bidrar till att reglera naturresurser, kontrollera hydrologiska processer och markförstöring, bevara arternas biologiska mångfald och minska angrepp av skadegörare och sjukdomar).

Kostnader bör upprätthållas för att förbereda marken, förvärva och plantera trädarter, gödsla och stängsla marken, kontrollera vegetationen och för alla underhålls- och förvaltningsmetoder, särskilt under de första tre / fem åren. Kostnaderna för underhåll varierar från i genomsnitt 300 euro per hektar under det första året till cirka 100 euro per hektar under det tredje året (Europeiska skogsinstitutet, 2000). Stödmedel tillhandahålls dock för att hjälpa lokala markägare att inrätta metoder för återbeskogning och nybeskogning. Stödet för beskogning är beroende av trädslag och varierar från högst ca 2400 euro per hektar ^{för eukalyptus} till 4800 euro per hektar ^för blandade lövplantager. Dessutom ges markägare ersättning för att täcka inkomstförluster till följd av beskogning på jordbruksmark. Ett högsta belopp på 725 euro ha^-1 år^-1 uppskattas för jordbrukare som främst får sina inkomster från jordbruksverksamhet, medan 180 euro ha^-1 år^-1 uppskattas för andra privaträttsliga personer. Dessa kostnader fastställdes genom kommissionens förordning (EG) nr 1054/94 för att reglera det finansieringsprogram som antogs den 5 maj 1994.

Den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) är den viktigaste källan till EU-medel för skogar.  Omkring 90 % av EU:s finansiering av skogar kommer från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU). Detta inbegriper beskogning och återbeskogningsmetoder. Totalt 27 % av de 8,2 miljarder euro som fastställts för perioden 2015–2020 anslås till återbeskogning, medan 18 % avsätts för att göra skogarna mer motståndskraftiga och 18 % för att förebygga skador. Den gemensamma jordbrukspolitiken ger ekonomiskt stöd till landsbygdsområden, men EU-länderna kan välja att finansiera skogsbruksåtgärder genom sina nationella program för landsbygdsutveckling. Såsom anges i kapitel VIII i förordning (EG) nr 1257/1999 om utveckling av landsbygden skall sådant ekonomiskt stöd endast beviljas för skogar och arealer som ägs av privata ägare, av deras sammanslutningar, av kommuner eller deras sammanslutningar.

Kommersiellt intresse (loggning) eller turismintäkter kan också vara en finansieringskälla för detta anpassningsalternativ. Återbeskogning och nybeskogning kan äntligen skapa nya möjligheter till ekoturism. De kan också kompensera för negativa konsekvenser av vinterturism, såsom förändringar i bergslandskapet på grund av t.ex. skidbackar och tillhörande infrastruktur.

Nybeskogning och återbeskogning är stödberättigande inom ramen för mekanismen för ren utveckling, som är det viktigaste internationella politiska instrumentet inom ramen för UNFCCC som kopplar samman begränsning och anpassning. De 2 % av koldioxidkompensationerna inom ramen för mekanismen för ren utveckling ska användas för att finansiera anpassningsfonden (artikel 12.8), även om det inte formellt krävs att projekt inom ramen för mekanismen för ren utveckling ska omfatta anpassningsverksamhet.

REDD-initiativet (Reducing Emissions from Deforestation and Forest Degradation) är också användbart för att finansiera skogsbevarande, öka kollagren i skogsekosystem och nyligen främja hållbart skogsbruk med en koppling till anpassningens omfattning.

På internationell nivå gör internationella avtal, såsom Kyotoprotokollet och Parisavtalet, ansträngningar för att främja integreringen av anpassning och begränsning i skogsekosystem, men denna potential har ännu inte förverkligats fullt ut.

På europeisk nivå omfattar EU:s antagna strategi för biologisk mångfald för 2030, som en del av den europeiska gröna given, återställande av skadade ekosystem i hela Europa genom plantering av ytterligare minst 3 miljarder träd senast 2030. Det syftar också till att utarbeta riktlinjer för beskogning och återbeskogning som främjar biologisk mångfald och tillämpar naturnära skogsbruksmetoder.

EU:s skogsstrategi för 2030 är ett av flaggskeppsinitiativen i den europeiska gröna given och bygger på EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 . Strategin kommer att bidra till att uppnå olika mål: EU:s mål för biologisk mångfald samt målen för minskade växthusgasutsläpp senast 2030, klimatanpassningsmålen och klimatneutralitet senast 2050. Strategin är också särskilt inriktad på turism: Kommissionen kommer att främja samarbete mellan turismsektorn, skogsägare och naturskyddstjänster och fastställa standarder och normer för ekoturism. Turistnäringen bör ha ett nära samarbete med skogsförvaltarna för att utveckla hållbara turistprodukter som har en positiv inverkan på människors hälsa, utan att ha negativ inverkan på de avsedda destinationernas naturvärden, särskilt i skyddade områden.

FOREST EUROPE (Ministerkonferensen om skydd av skogarna i Europa) är en paneuropeisk frivillig skogspolitisk process på hög nivå. Sedan 1990 har syftet varit att utveckla gemensamma strategier för de 46 undertecknarna (45 europeiska länder och EU) om hur skogarna ska skyddas och förvaltas på ett hållbart sätt.

En viktig finansieringsmekanism för beskogning är den gemensamma jordbrukspolitiken. Regler om stöd för strategiska planer utarbetas av EU-länderna inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (förordning (EU) 2021/2115)(delegerad förordning (EU) 2022/126). Regler om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken fastställs i förordning (EU) 2021/2116 (genomförandeförordning (EU) 2022/128). Den kommer att finansiera nästan 623 000 hektar för beskogning eller återställande av trädjordbruk (den gemensamma jordbrukspolitiken 2023–2027 – 28 strategiska GJP-planer i korthet).

Genom förordning (EU) 2018/841 om markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF) säkerställs dessutom att utsläpp och upptag från LULUCF inkluderas i ramen för klimat- och energipolitiken, och medlemsstaterna måste säkerställa att utsläpp från markanvändning, förändrad markanvändning eller skogsbruk kompenseras genom åtminstone ett likvärdigt upptag av koldioxid _inom sektorn (”icke-skuldregeln”).

Dessutom kan nationell politik ge incitament eller införa bestämmelser för att främja metoder med synergier mellan begränsning och anpassning. Införande av anpassning i nationella riktlinjer och godkännandeförfaranden för begränsningsprojekt skulle kunna stimulera anpassningen av nybeskognings- och återbeskogningsverksamhet.

Beskogning och återbeskogning kräver lång genomförandetid, eftersom de involverar ett brett spektrum av aktörer och kan möta institutionell komplexitet, både på nationell och internationell nivå.

Beskogning och återbeskogning som anpassningsmetoder är en del av principerna för hållbart skogsbruk. De bör också bli en del av de lokala eller nationella markanvändningsplanerna och därför i allmänhet ha en lång livslängd (decennier). För att få stöd och ersättning för att täcka förluster till följd av beskogning på jordbruksmark måste ägarna dessutom garantera att den beskogade marken bevaras i minst fem år.