Skogsjordbruk

Ett framgångsrikt genomförande av system för trädjordbruk kräver deltagande av intresseorganisationer från den offentliga och den privata sektorn. Forsknings- och utvidgningsprogram måste involvera berörda parter för att säkerställa att programmen är relevanta, tillämpliga och praktiska. Flerpartsforum och möten mellan olika avdelningar bör samordna strategin för skogsjordbrukets utveckling och skapa synergier mellan de olika sektorerna. Genom att ta itu med skogsjordbruksstrategier förs de lokala myndigheterna närmare beslutsnivån för förvaltningen. Integrerad markanvändningsplanering genom intressentbaserade deltagandebaserade strategier kan tillhandahålla sektorsövergripande samordnings- och förhandlingsplattformar. Sektorsövergripande samordning bör ges till jordbruksorgan, eftersom skogsjordbruk främst bedrivs på jordbruksföretag. Skogsjordbruket bör också föra samman stads- och landsbygdsområden (territoriell strategi) och bidra till ett multifunktionellt produktionssystem (landskapsstrategi). 

Ett nätverk för trädjordbruk (European Agroforestry Federation,EURAF) är verksamt i Europa och har cirka 280 medlemmar från 20 europeiska länder. Den främjar införandet av skogsjordbruksmetoder i hela Europa och driver en särskild webbplats för utbyte av information, vetenskapliga resultat och politiska frågor om skogsjordbruk. Den anordnar också en konferens två gånger om året och deltar i större forskningsprojekt.

Offentlig politik som främjar skogsjordbrukets utveckling bör ses som en uppsättning åtgärder och verktyg som skapar gynnsamma förutsättningar för att utveckla sådana system. I denna politik är synpunkter från berörda parter, tillgång till information, lämplig teknik och rådgivningstjänster, privata och offentliga partnerskap samt belöningar för miljötjänster och goda styrelseformer viktigare än själva förordningen. Politik och statliga ingripanden bör främja fördelar på kort och lång sikt och skapa gynnsamma förutsättningar för utveckling av system för trädjordbruk. 

Skogsjordbruket står inför utmaningar såsom ogynnsamma politiska incitament, otillräcklig kunskapsspridning, rättsliga begränsningar och dålig samordning mellan de många sektorer som det bidrar till. Den behandlas inte tillräckligt i nationella program för beslutsfattande, fysisk planering och landsbygdsutveckling. Till följd av detta har dess potentiella bidrag till ekonomin och målen för hållbar utveckling ännu inte erkänts eller utnyttjats fullt ut, och de förväntade resultaten har hittills inte uppnåtts. 

Potentiella begränsande faktorer var bland annat den administrativa bördan och skogsägarstrukturen, som skulle kunna åtgärdas genom ytterligare utbyte och främjande av god praxis mellan och inom medlemsstaterna. Inom den gemensamma jordbrukspolitiken är mer än 25 åtgärder utformade för att förbättra de fem övervägda metoderna för trädjordbruk (silvopastoral, silvoarable, skogsjordbruk, buffertremsor längs strandremsor och hemträdgårdar), men komplexa regler för genomförande av trädjordbruk och bristande överensstämmelse mellan den första och den andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken stöder inte trädjordbruksverksamhet. En förenkling av reglerna för genomförandet av skogsjordbruket är därför önskvärd. 

Skogsjordbruk är en långsiktig investering. Det tar lite tid innan träden mognar och ger de funktioner och fördelar som förväntas, vilket innebär att det krävs flera år för att trädjordbrukssystemen ska bli lönsamma. Samtidigt kan jordbrukarna drabbas av vissa initiala nettoinkomstförluster innan de drar nytta av sina investeringar, vilket kan minska deras önskan att investera i skogsjordbruk. Fördelarna på medellång sikt är dock relevanta och kan uppmuntra genomförandet av skogsjordbruk. 

Slutligen saknar många jordbrukare kunskap om skogsjordbruk och utbildningsprogram behövs för att främja denna strategi genom den gemensamma jordbrukspolitiken. Därför är integreringen av skogsjordbruk i skol- och högskoleutbildningen avgörande för att göra framtida jordbrukare och slutanvändare medvetna om de många fördelarna med denna praxis. 

Kombinationenav träd, grödor och boskap minskar miljöriskerna, bidrar till att skapa ett permanent markskydd mot erosion, minimerar skador från översvämningar och förbättrar vattenlagringen, vilket ökar produktiviteten. Dessutom ger träd näringsämnen från djupare jordlager, eller när det gäller baljväxter, genom kvävefixering, vilket kan omvandla lövskräp till gödselmedel för grödor. Mer i detalj, skogsjordbruk: 

• bidrar till att skydda och upprätthålla jordbrukets produktionskapacitet, 
• ökar produktiviteten inom jordbruket eftersom kombinationen av träd- och grödsystem kan leda till en effektivare avskiljning av resurser, såsom solstrålning eller vatten, och minskar behovet av externa insatsvaror, såsom gödselmedel eller bekämpningsmedel, 
• ger en diversifiering av jordbruksprodukter, vilket kan öka de ekonomiska vinsterna genom att tillhandahålla årliga och periodiska intäkter från flera produktioner och genom att minska de risker som är förknippade med att producera en enda råvara, 
• förbättrar mark- och vattenkvaliteten, minskar (vind)erosionen och förebygger skador på grund av översvämningar, 
• minskar sårbarheten för höga temperaturer, eftersom träd ger skydd åt grödor och minskar relaterade skador, 

• ökar den biologiska mångfalden genom att skapa en diversifierad livsmiljö där vilda djur och växter kan leva, 
• Åtgärder för att kontrollera skadegörare, öka pollineringen och bevara mark för framtida generationer. 
• erbjuder rekreationsmöjligheter – t.ex. ridning, mountainbikecykling, viltskådning och landsbygdsturism – som gynnar allmänheten, ger markägare inkomstdiversifiering och förbättrar landskapets mångfald och attraktionskraft, 
• ökar koldioxidbindningen i permanent/årlig vegetabilieproduktion, mark och landskap, vilket står i kontrast till klimatförändringarna, 

Den gemensamma jordbrukspolitiken ger ekonomiskt stöd till skogsjordbruk. Jordbrukare kan få direktstöd per hektar mark som används för trädjordbruk samt stöd för att inrätta eller upprätthålla system för trädjordbruk inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitikens programdel för landsbygdsutveckling. De tre stödberättigande typerna av mark som får stöd genom den gemensamma jordbrukspolitiken (första pelaren) är åkermark (med en trädtäthet under 100 träd per hektar), permanent gräsmark (eller permanent betesmark) och permanenta grödor. Inom andra pelaren stöder åtgärd 8.26 inrättandet och underhållet av system för trädjordbruk, som täcker etableringskostnaderna (upp till 80 %) och underhållskostnaderna med ett årligt bidrag under fem år. Betydande kostnader hänger samman med övergången till trädjordbruk, som tar tid och måste stödjas. 

Fördelarna med agroforestry system förbises under slutet av nittonhundratalet. Flera rättsliga begränsningar av multifunktionell markförvaltning och komplicerade beskattningsramar begränsade också skogsjordbrukets utveckling under årens lopp. Mellan 2001 och 2010, med början i samodlingssystem, blev alla system för trädjordbruk successivt berättigade till stöd som inrättats genom den gemensamma jordbrukspolitiken. Nu är all jordbruksmark stödberättigande, oavsett trädtäckningsgrad, med undantag för skogar och mark som används för annan produktion än jordbruksproduktion. Skogsjordbruk kan också komma i fråga för både första och andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2020 (2021–2027), med inriktning på miljö- och klimattjänster där skogsjordbruk skulle kunna spela en nyckelroll i den framtida gemensamma jordbrukspolitikens miljöarkitektur. Medlemsstaterna måste besluta hur och i vilken utsträckning de vill stödja skogsjordbruk genom sina strategiska planer. 

Skogsjordbruk ingår också i den nya gröna givens politiska ram, med bådefrån jordtill bord-strategin och EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030,som bör samverka med den nya gemensamma jordbrukspolitiken för att stödja genomförandet av skogsjordbruksmetoder. 

Genomförandetiden för trädjordbruksmetoder är vanligtvis cirka några år. Den är docki hög grad beroende avgraden av kunskapsspridning om skogsjordbruk, politiken och statliga ingripanden i regionen, och graden av berörda parters deltagande. 

Skogsjordbruk är en långsiktig anpassningsåtgärd och har i allmänheten lång livslängd (decennier).