Skogsjordbruk

This page is currently under construction, so it may look a bit different than you're used to. We're in the process of preparing a new layout to improve your experience. A fresh new look for the adaptation options pages is coming soon.

Att införa skogsjordbruk är ett sätt att öka jordbrukets klimatresiliens och säkra en hållbar livsmedelsproduktion i ett klimatförändringsperspektiv.

Agroforestry, as defined by the European Commission, is a land use system in which trees are grown in combination with agriculture on the same land. Woody perennials are deliberately integrated with crops and/or animals on the same parcel or land management unit, without the intention to establish a remaining forest stand.

Trees may be arranged as single stems, in rows or in groups. Grazing may also take place inside parcels (silvoarable agroforestry, silvopastoralism, grazed or intercropped orchards) or on the limits between parcels (hedges, tree lines). Agroforestry exploits the complementarity between perennial species (trees or shrubs) and crops, so that the available resources can be more effectively exploited.

The agroforestry plot remains productive for farmers and generates continuous revenue. It can be implemented in different regions, producing food and fibre for better food and nutritional security. It contributes to climate change adaptation through preventing deforestation and the loss of the associated forest ecosystem services. It also contributes to the diversification of crops that make agriculture more resilient to climate change. Livestock and crops benefit from tree shadow, mitigating heat stress.

Fördelar

Reduces temperature stress through tree cover, sheltering crops and livestock.
Reduces soil erosion.
Improves soil fertility.
Contributes to improve water quality.
Increases water retention in the soil.
May reduce the dependency on water supply, fertilisers and pesticides.
Ensures income to farmers from product diversification (timber, fruits, crops, livestock, etc.).
Enhances biodiversity, natural pest control and pollination.
Climate mitigation synergies: Trees and soils in diversified systems sequester carbon, supporting adaptation and mitigation goals.

Nackdelar

Needs long-term investment with delayed economic returns.
May be affected by legal constraints, and burdensome rules within the Common Agricultural Policy framework.
May be limited by knowledge gaps among farmers.
Requires integrated land-use planning and multi-sector coordination, which can be challenging.
Requires initial transition costs from conventional practicethat may need policy incentives.

Relevanta synergier med mildrande åtgärder

Carbon capture and storage

Läs hela texten för anpassningsalternativet

Beskrivning

EU-kommissionen definierar skogsjordbruk som markanvändningssystem där träd odlas i kombination med jordbruk på samma mark. Inom skogsjordbruket är vedartade perenner avsiktligt integrerade med grödor och/eller djur på samma skifte eller markförvaltningsenhet, utan avsikt att upprätta ett återstående skogsbestånd. Träden kan ordnas som enskilda stammar, i rader eller i grupper, medan bete också kan ske inuti skiften (silvoarable agroforestry, silvopastoralism, betade eller intercropped fruktträdgårdar) eller på gränserna mellan skiften (häckar, trädlinjer). Agroforestry kan genomföras i olika rumsliga arrangemang eller tidssekvenser, vilket värdesätter ekologiska och ekonomiska interaktioner mellan de olika komponenterna. Det är möjligt att identifiera fem grundläggande metoder för rumsligt trädjordbruk:

Skogsjordbruk med silvopastoralt trädjordbruk: en kombination av träd och buskar med foder och animalieproduktion,
silvoarable agroforestry (skogsjordbruk): Träd och buskar som är sammanskurna med ettåriga eller fleråriga grödor.
Skogsbruk: Beskogade arealer som används för produktion eller skörd av naturbetingade specialgrödor för medicinskt, prydnadsmässigt eller kulinariskt bruk.
häckar, vindskydd och buffertremsor vid strandkanten: Linjer av naturlig eller planterad flerårig vegetation (träd och buskar) som gränsar till åkermark eller betesmark och vattenkällor för att skydda boskap, grödor, mark och/eller vattenkvalitet.
Hemträdgårdar eller köksträdgårdar: kombinera träd och buskar med grönsaksproduktion.

Skogsjordbruket utnyttjar komplementariteten mellan fleråriga arter (träd eller buskar) och grödor, så att de tillgängliga resurserna kan utnyttjas mer effektivt. Effektiva och moderna versioner av skogsjordbruket gör det möjligt att diversifiera jordbruksverksamheten och bättre utnyttja miljöresurserna. Skogsjordbruket förblir produktivt för jordbrukaren och genererar kontinuerliga intäkter, vilket inte är fallet när åkermark helt enkelt återbeskogas.

Skogsjordbruk kan genomföras i olika regioner och producera livsmedel och fibrer för bättre livsmedels- och näringstrygghet, upprätthålla försörjningsmöjligheter, minska fattigdomen och främja produktiva och motståndskraftiga jordbruksmiljöer. Skogsjordbruk kan dessutom bidra till begränsning av och anpassning till klimatförändringarna genom att öka koldioxidlagringen, förebygga avskogning, öka bevarandet av den biologiska mångfalden, producera renare vatten och kontrollera markerosionen, vilket gör det möjligt för jordbruksmarken att bättre hantera översvämningar och torka. Dessutom kan skogsjordbruk med tiden bli mindre beroende av skördesubventioner och mindre mottagliga för variationer i priset på grödor, eftersom timmer genererar en betydande del av deras inkomster. Inom breda skogsjordbrukssystem kan tjänstevärdet av silvoarable parklands (öppen mark med spridda grupper av träd som tillfälligt eller permanent odlas) också gynna jordbruksföretagen snart.

Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) bedriver mer än 1,2 miljarder människor i världen skogsjordbruk på omkring 1 miljard hektar mark (FAO, 2017). I EU ökar skogsjordbrukets popularitet över hela kontinenten med tanke på dess ekologiska och ekonomiska fördelar. Enligt Agforward-projektet uppgår den totala skogsjordbruksarealen i EU-27 till omkring 15,4 miljoner hektar (nästan 9 % av den utnyttjade jordbruksarealen), med en dominans av olika former av skogsjordbruk (15,1 miljoner hektar) och en mindre andel skogsjordbruk (358 000 hektar). Inklusive renskötsel ökar arealen till 52 miljoner hektar. Det förekommer dock stora variationer i mängden jordbruksmark med skogsjordbruk mellan länderna, från omkring 50 % i Grekland och Portugal till lägre värden i Central- och Nordeuropa. Exempel på trädjordbruksmetoder är får som betar under korkekar (i montados och dehesas som finns i vissa delar av Portugal och Spanien för totalt 4,6 miljoner hektar), höga fruktträd under vilka grödor odlas, eller boskap som betar (Streuobst i Centraleuropa) eller renskötsel i den boreala skogen.

Skogsjordbrukets potential att bidra till hållbar utveckling har erkänts i internationella politiska ramar, bland annat FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) och konventionen om biologisk mångfald (CBD), vilket motiverar ökade investeringar i dess utveckling. I Europa stöds den genom den första pelaren (direktstöd) och den andra pelaren (stöd till landsbygdsutveckling) i den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP). Skogsjordbruk är en hållbar metod som tillhandahåller flera miljötjänster och kan därför bidra till att uppnå den gemensamma jordbrukspolitikens tre mål: hållbar livsmedelsproduktion, hållbar förvaltning av naturresurser och klimatåtgärder samt balanserad territoriell utveckling.

Intressenternas deltagande

Ett framgångsrikt genomförande av systemen för trädjordbruk kräver deltagande av intresseorganisationer från den offentliga och privata sektorn. Forsknings- och utvidgningsprogram måste involvera berörda parter för att säkerställa att programmen är relevanta, tillämpliga och praktiska. Flerpartsforum och avdelningsövergripande möten bör samordna strategin för skogsjordbrukets utveckling och skapa synergier mellan de olika sektorerna. Genom att ta itu med skogsjordbruksstrategier kommer de lokala myndigheterna närmare ledningens beslutsfattande. Integrerad markanvändningsplanering genom deltagandebaserade strategier för berörda parter kan tillhandahålla sektorsövergripande samordnings- och förhandlingsplattformar. Intersektoriell samordning bör ges till jordbruksorgan, eftersom skogsjordbruk huvudsakligen bedrivs på jordbruksföretag. Skogsjordbruket bör också sammanföra stads- och landsbygdsområden (territoriell strategi) och bidra till ett multifunktionellt produktionssystem (landskapsstrategi).

Ett nätverk för skogsjordbruk (European Agroforestry Federation, EURAF) är verksamt i Europa och har omkring 280 medlemmar från 20 europeiska länder. Den främjar införandet av skogsjordbruksmetoder i hela Europa och förvaltar en särskild webbplats för utbyte av information, vetenskapliga resultat och politiska frågor om skogsjordbruk. Den anordnar också en konferens två gånger om året och deltar i stora forskningsprojekt.

Framgång och begränsande faktorer

Offentlig politik som främjar skogsjordbrukets utveckling bör ses som en uppsättning åtgärder och verktyg som skapar gynnsamma förutsättningar för att utveckla sådana system. I denna politik är synpunkter från berörda parter, tillgång till information, lämplig teknik och utvidgningstjänster, privata och offentliga partnerskap samt belöningar för miljötjänster och goda styrelseformer viktigare än själva förordningen. Politik och statliga ingripanden bör främja fördelar på kort och lång sikt och skapa gynnsamma förutsättningar för utveckling av skogsjordbrukssystem.

Skogsjordbruket står inför utmaningar såsom ogynnsamma politiska incitament, otillräcklig kunskapsspridning, rättsliga begränsningar och dålig samordning mellan de många sektorer som det bidrar till. Det tas inte upp i tillräcklig utsträckning i nationella program för politikutformning, markanvändningsplanering och landsbygdsutveckling. Till följd av detta har dess potentiella bidrag till ekonomin och målen för hållbar utveckling ännu inte fullt ut erkänts eller utnyttjats, och de förväntade resultaten har hittills inte uppnåtts.

Potentiella begränsande faktorer var bland annat den administrativa bördan och skogsägarstrukturen, som skulle kunna hanteras genom ytterligare utbyte och främjande av god praxis mellan och inom medlemsstaterna. Inom den gemensamma jordbrukspolitiken är mer än 25 åtgärder utformade för att förbättra de fem övervägda skogsjordbruksmetoderna (skogsbruk, silvopastoral, skogsjordbruk, strandremsor och hemträdgårdar), men komplexa regler för genomförandet av skogsjordbruk och bristande överensstämmelse mellan pelare I och pelare II i den gemensamma jordbrukspolitiken stöder inte skogsjordbruksverksamhet. En förenkling av reglerna för genomförandet av skogsjordbruket är därför önskvärd.

Skogsjordbruk är en långsiktig investering. Det tar lite tid innan träden mognar och ger de funktioner och fördelar som förväntas, vilket innebär att det behövs flera år för att trädjordbrukssystem ska bli lönsamma. Samtidigt kan jordbrukarna drabbas av vissa initiala nettoinkomstförluster innan de drar nytta av sina investeringar, vilket kan minska deras önskan att investera i skogsjordbruk. Fördelarna på medellång sikt är dock relevanta och kan främja genomförandet av skogsjordbruket.

Slutligen saknar många jordbrukare kunskap om skogsjordbruk och det behövs utbildnings- och fortbildningsprogram för att främja detta tillvägagångssätt genom den gemensamma jordbrukspolitiken. Därför är det viktigt att integrera skogsjordbruket i skol- och högskoleutbildningen för att göra framtida jordbrukare och slutanvändare medvetna om de många fördelarna med denna praxis.

Kostnader och fördelar

Kombinationen av träd, grödor och boskap minskar miljöriskerna, bidrar till att skapa ett permanent marktäcke mot erosion, minimerar skador från översvämningar och förbättrar vattenlagringen, vilket ökar produktiviteten. Dessutom tar träd näringsämnen från djupare jordlager, eller när det gäller baljväxter, genom kvävefixering, vilket kan omvandla lövskräp till gödselmedel för grödor. Mer i detalj, agroforestry:

bidrar till att skydda och upprätthålla jordbrukets produktionskapacitet,
ökar jordbrukets produktivitet eftersom kombinationen av träd- och grödsystem kan leda till en effektivare resursavskiljning, såsom solstrålning eller vatten, och minskar behovet av externa insatsvaror, såsom gödselmedel eller bekämpningsmedel,
tillhandahåller en diversifiering av jordbruksprodukter, vilket kan öka de ekonomiska vinsterna genom att tillhandahålla årliga och periodiska intäkter från flera produktioner och genom att minska de risker som är förknippade med att producera en enda råvara,
förbättrar mark- och vattenkvaliteten, minskar (vind-)erosion och förebygger skador till följd av översvämningar,
minskar sårbarheten för höga temperaturer, eftersom träd ger skydd för grödor och minskar relaterade skador,

ökar den biologiska mångfalden genom att skapa en diversifierad livsmiljö där vilda arter kan leva,
verkar för att bekämpa skadegörare, förbättra pollineringen och bevara mark för framtida generationer,
erbjuder rekreationsmöjligheter – t.ex. ridning, mountainbike, viltskådning och landsbygdsturism – som gynnar allmänheten, ger markägare inkomstdiversifiering och ökar landskapets mångfald och attraktionskraft,
ökar koldioxidbindningen i permanent/årlig växtproduktion, mark och landskap, vilket står i kontrast till klimatförändringarna,

Den gemensamma jordbrukspolitiken ger ekonomiskt stöd till skogsjordbruk. Jordbrukare kan få direktstöd per hektar trädjordbruksmark samt stöd för att inrätta eller upprätthålla trädjordbrukssystem inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitikens del för landsbygdsutveckling. De tre stödberättigande marktyper som får stöd genom den gemensamma jordbrukspolitiken (första pelaren) är åkermark (med en trädtäthet under 100 träd per hektar), permanent gräsmark (eller permanent betesmark) och permanenta grödor. Inom den andra pelaren stöder åtgärd 8.26 inrättandet och underhållet av system för trädjordbruk, som täcker etableringskostnaderna (upp till 80 %) och underhållskostnaderna med en årlig premie för fem år. Betydande kostnader är kopplade till övergången till skogsjordbruk, som tar tid och måste stödjas.

Juridiska aspekter

Fördelarna med agroforestry system förbisågs under slutet av nittonhundratalet. Flera rättsliga begränsningar av multifunktionell markförvaltning och komplicerade skatteramar begränsade också skogsjordbrukets utveckling under årens lopp. Mellan 2001 och 2010, med början i system för samodling, blev alla system för trädjordbruk successivt berättigade till stöd enligt den gemensamma jordbrukspolitiken. Nu är all jordbruksmark stödberättigande, oavsett graden av trädtäckning, med undantag för skogar och mark som används för annan produktion än jordbruksproduktion. Skogsjordbruk är också stödberättigat för både första och andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2020 (2021–2027), med fokus på miljö- och klimattjänster där skogsjordbruk kan spela en nyckelroll i den framtida gemensamma jordbrukspolitikens gröna struktur. Medlemsstaterna måste besluta hur och i vilken utsträckning de vill stödja skogsjordbruket genom sina strategiska planer.

Skogsjordbruk ingår också i den politiska ramen för den nya gröna given, med både från jord till bord-strategin och EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030, som bör arbeta tillsammans med den nya gemensamma jordbrukspolitiken för att stödja genomförandet av skogsjordbruksmetoder.

Implementeringstid

Genomförandetiden för skogsjordbruk är vanligtvis några år . Den är dock i hög grad beroende av graden av kunskapsspridning om skogsjordbruk, politiken och statliga ingripanden i regionen och graden av berörda parters deltagande.

Livstid

Agroforestry är en långsiktig anpassningsåtgärd och har i allmänhet en lång livslängd (decennier).

Referenser

EPRS, European Parliamentary Research Service, (2020). Agroforestry in the European Union. Briefing.

EURAF. Agroforestry policy briefings.

Mosquera-Losada, M.R., Santiago-Freijanes, J.J., Pisanelli, A. et al., (2018). Agroforestry in the European common agricultural policy. Agroforest Systems 92, 1117–1127

FAO. 2013. Advancing Agroforestry on the Policy Agenda: A guide for decision-makers. By G. Buttoud, in collaboration with O. Ajayi, G. Detlefsen, F. Place & E. Torquebiau. Agroforestry Working Paper no. 1. FAO, Rome.