Förbättrad driftsäkerhet vid verksamhet till havs och på land

Berörda parter som arbetar med att förbättra säkerheten vid verksamhet till havs och på land är bl.a. fiskeri- och vattenbruksmyndigheter, hamnmyndigheter och offentliga organ med behörighet när det gäller sjösäkerhet (kustbevakning) och fastställande av bestämmelser och standarder. Konstruktörer och båtbyggare har också en roll när det gäller att garantera säkerheten för fartyg och andra marina anläggningar, såsom fiskodlingar eller hamnstrukturer. Ett brett deltagande, med deltagande av lokalsamhällen, rekommenderas för att öka medvetenheten om säkerhetsfrågor. FAO rekommenderar särskilt en helhetsstrategi, där det betonas att säkerheten för fiskare inte bara bör hanteras genom statlig verksamhet utan även genom nedifrån och upp-verksamhet på ett samordnat sätt.

En tydlig och platsspecifik identifiering av viktiga klimatrisker och förståelse för säkerhetskonsekvenser är bland de viktigaste faktorerna som hjälper till att välja den lämpligaste anpassningsåtgärden för att förbättra driftsäkerheten. Gemensamma hinder för detta anpassningsalternativ hänvisar till behovet av bättre belägg för och förtroende för prognoser för och effekter av klimatförändringar. Förtroende för klimatförändringsprognoser är särskilt nödvändigt för att korrekt beakta riskerna i samband med klimatförändringar bland många andra risker som påverkar sektorn och för att göra affärer för att investera i klimatanpassning. Dessutom kan den långsiktiga ramen för klimatprognoser vara dåligt förenlig med de kortare investeringstiderna för sjöfartsverksamhet.

Detta alternativ omfattar åtgärder som kan genomföras med små resurskonsekvenser (t.ex. antagande av grundläggande säkerhetsutrustning, små anpassningar av infrastrukturen för att öka motståndskraften hos landbaserad verksamhet) eller med stora resurser, till exempel vid höjning eller omlokalisering av bearbetningsanläggningar eller kusthamnar, som kan vara mycket dyra.

Fördelarna omfattar människors säkerhet för fiskare och företagare och undvikande av eventuella ekonomiska förluster till följd av stängningar av hamnar, skador på infrastruktur, driftsstopp och fiskefartyg som fastnat i hamnar. Godstransporter till sjöss är avgörande för att transportera stora volymer gods över långa avstånd och är mycket mindre koldioxidintensiva än vägtransporter. Åtgärder som syftar till att öka säkerheten är därför mycket viktiga för långdistanslogistikföretagens livskraft och hållbarhet. Det är också avgörande för industriproducenter som är beroende av den för att få sina leveranser och leverera sina produkter till sina destinationsmarknader.

Eftersom sjösäkerhet är en världsomfattande fråga för all sjöfartsverksamhet har internationella bestämmelser främst utarbetats av IMO, Internationella sjöfartsorganisationen, som fastställer globala standarder för den internationella sjöfartens säkerhet, trygghet och miljöprestanda. Ett tydligt exempel är Solas, ett av de viktigaste fördragen om sjösäkerhet.

Sjösäkerheten är också en viktig del av den europeiska sjöfartspolitiken, i syfte att skydda passagerare, besättningsmedlemmar, havsmiljön och kustregionerna. EU-lagstiftningen införlivar IMO:s standarder och tillhandahåller ytterligare åtgärder genom en bred uppsättning direktiv och förordningar om utbildning och kvalifikationer, marin utrustning, sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar samt säkerheten på passagerarfartyg. I Europeiska unionens strategi för sjöfartsskydd och dess handlingsplan (2014) identifierades klimatförändringar och extrema händelser bland de största hoten och riskerna för sjötransportsystemet och sjöfartsinfrastrukturen, och behovet av att bedöma sektorns motståndskraft mot dessa risker och vidta lämpliga anpassningsåtgärder för att minska dem betonades.

Inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken uppmuntrar EMMF säkerhet och förbättring av arbetsvillkoren inom ramen för unionsprioriteringarna 1 och 2 (Främjande av miljömässigt hållbart, resurseffektivt, innovativt, konkurrenskraftigt och kunskapsbaserat fiske och vattenbruk), stöd till investeringar ombord eller i individuell utrustning utöver unionsrätten och nationell rätt (artikel 32), till infrastruktur i fiskehamnar, auktionshallar, landningsplatser och skyddshamnar (artikel 43) och till modernisering av vattenbruksenheter (artikel 48).

Enkla anpassningsåtgärder som genomförs för att öka säkerheten under fiskeverksamhet och navigering kan inom kort genomföras (1–2 år), medan mer komplexa lösningar som höjd/omlokalisering av hamninfrastruktur kräver längre tid för att genomföras. Andra åtgärder är en del av en process av kontinuerlig och autonom anpassning, efter den allmänna tekniska uppgraderingen av system och enheter.

Detta anpassningsalternativ bör betraktas som en kontinuerlig process som kräver en gradvis uppdatering av säkerhetssystem och säkerhetsförfaranden och en kontinuerlig övervakning av deras effektivitet.