Förbättrad driftsäkerhet till sjöss

Detta alternativ omfattar antagande av system och strategier för att öka säkerheten både för verksamhet till havs (navigering, fiske) och för verksamhet till havs (hamnar, beredningsverksamhet), som svar på utmaningar som drivs av klimatförändringarna. Detta alternativ är särskilt relevant för fiskerisektorn, som FAO betraktar som en särskilt farlig verksamhet till havs, men det är också relevant för annan maritim verksamhet såsom sjöfart, hamnverksamhet, vattenbruk och havsplattformsrelaterad verksamhet, eftersom ogynnsamma väderhändelser och stormar bidrar till många sjöolyckor.

Ökning av havsnivån och ökande stormvågsnivåer, särskilt i norra Europa (IPCC:s sjätte utvärderingsrapport, WGI, kapitel 12; EU:s kunskapsnav om stigande havsnivåer) har orsakat skador på flera hamninfrastrukturer och landbaserade anläggningar, bland annat översvämningar, avbrott i strömförsörjningen, arbetsstopp och hamnstängningar. Samma händelser har hotat besättningens och passagerarnas säkerhet till sjöss under navigering och kan leda till minskad utplacering och prestanda för fiskeverksamheten. Svåra och stormiga vintrar rapporteras dessutom tvinga fiskebåtar att fastna i hamn under långa perioder för att undvika risker för fiskare, med tydliga ekonomiska förluster. Många av dessa effekter beskrivs som relevanta på global nivå och på europeisk nivå (se bland annat FAO:s publikation från 2018 Impacts of climate change on fisheries and aquaculture, Unctad Port Industry Survey on climate change impacts and adaptation och JRC:s rapport Impacts of climate change on transport).

Fiskerinäringen reagerar redan på flera effekter av klimatförändringarna i syfte att förbättra driftssäkerheten och investera i att minska sårbarheten för katastrofrisker. Exempel rapporteras i den första översynen av anpassningen till klimatförändringarna för den brittiska fisk- och skaldjursindustrin och dess successiva översikter som successivt uppdaterar information och samlar in ny återkoppling från berörda parter inom branschen. Anpassningsstrategier för att hantera säkerheten till sjöss beaktas också i IFAD:s vägledning för anpassning och begränsning (2015) och i det Horisont 2020-finansierade ClimeFish-projektet, som syftar till att säkerställa att ökningen av produktionen av fisk och skaldjur kommer i områden och för arter där det finns potential för hållbar tillväxt, med tanke på de förväntade klimatförändringarna.

Möjliga åtgärder för att förbättra säkerheten till sjöss under verksamhet till havs är följande: i) antagande av förbättrade anordningar för personlig flytförmåga, ii) investeringar i fartygsstabilitet och iv) genomförande av särskild utbildning för operatörer om sjösäkerhet. För fiske kan anpassningen även omfatta höjning av däck och flyttning av redskap, pump- och besättningsdrift till båtens akter. För landbaserad verksamhet omfattar anpassningsåtgärder som ökar operatörernas säkerhet i) vallar och vallar som skyddar infrastruktur, ii) inrättande av förfaranden för nödsituationer i hamnar med särskild och utbildad personal, ii) olika åtgärder som är inriktade på att öka hamnarnas motståndskraft och skydda strategiska komponenter (t.ex. ändringar av infrastrukturens utformning och använt material) och iii) omlokalisering av bearbetningsanläggningar på land.

Enligt JRC:s rapport om klimatförändringarnas effekter på transporter omfattar viktiga anpassningsstrategier för europeiska kusthamnar infrastrukturhöjning för att kompensera för beräknade havsnivåer, byggande av stormskydd och omlokalisering av kusthamnar. Dessa strategier kan bidra till att öka säkerheten för operatörer som arbetar till sjöss eller på land under ogynnsamma förhållanden. Flyttning av kusthamnar bör endast övervägas när kusthamnen löper avsevärd risk att översvämmas, vilket är en mycket dyr lösning. Hårda kustskydd för att skydda kusthamnar från översvämningar (inklusive vallar, havsväggar och vågbrytare) bör noga övervägas, med en bedömning av eventuella relaterade miljökonsekvenser såsom kusterosion och försämring av livsmiljöer.

Utöver de ovan beskrivna kan andra anpassningsalternativ stödja säkerheten vid verksamhet till havs och på land, inbegripet inrättandet av övervaknings-, modellerings- och prognossystem och system för tidig varning som i god tid kan informera operatörer om risker till följd av ogynnsamma väderförhållanden. Riskbaserad zonindelning och placering, med beaktande av nuvarande och framtida klimatrisker, kan också öka säkerheten till sjöss, särskilt för vattenbrukssektorn. Slutligen kan ökad tillgång till finansiella tjänster och försäkringsmekanismer (se alternativet Försäkring som riskhanteringsverktyg) bidra till att öka företagens motståndskraft, särskilt för fattiga samhällen.

Anpassningen av sjötransporterna är en del av lösningarna för att säkerställa kontinuiteten i leveranskedjorna för näringslivet. Ovannämnda klimatförändringsrisker orsakar störningar som slutligen kan generera ökade kostnader och påverka köparen, leverantören eller hela leveranskedjan.

Berörda parter som arbetar med att förbättra säkerheten vid verksamhet till havs och på land omfattar fiskeri- och vattenbruksbyråer, hamnmyndigheter och offentliga organ med behörighet i fråga om sjösäkerhet (kustbevakning) och fastställande av bestämmelser och standarder. Konstruktörer och båtbyggare har också en roll att spela när det gäller att garantera säkerheten för fartyg och andra marina anläggningar, såsom fiskodlingar eller hamnstrukturer. Ett brett deltagande, med deltagande av lokalsamhällen, rekommenderas för att öka medvetenheten om säkerhetsfrågor. Ett helhetsgrepp rekommenderas särskilt av FAO, som betonar att säkerheten för fiskare inte bara bör hanteras genom statlig verksamhet utan även genom nedifrån och upp-verksamhet på ett samordnat sätt.

En tydlig och platsspecifik identifiering av viktiga klimatrisker och förståelse för säkerhetskonsekvenser är några av de viktigaste faktorerna som bidrar till att välja den lämpligaste anpassningsåtgärden för att förbättra driftssäkerheten. Gemensamma hinder för detta anpassningsalternativ avser behovet av bättre bevis och förtroende för klimatprognoser och klimateffekter. Förtroende för klimatförändringsprognoser krävs särskilt för att på ett korrekt sätt beakta riskerna i samband med klimatförändringar bland många andra risker som påverkar sektorn och för att få företagen att investera i anpassning till klimatförändringar. Dessutom kan den långa tidsramen för klimatförändringsprognoser vara dåligt förenlig med de kortare investeringstidsramarna för maritima företag.

Detta alternativ omfattar åtgärder som kan genomföras med små resurskonsekvenser (t.ex. antagande av grundläggande säkerhetsutrustning, små justeringar av infrastruktur för att öka motståndskraften hos landbaserad verksamhet) eller med stora resurser, t.ex. vid höjning eller omlokalisering av bearbetningsplatser eller kusthamnar, som kan vara mycket dyra.

Fördelarna omfattar fiskares och företagares mänskliga säkerhet och undvikande av eventuella ekonomiska förluster till följd av hamnstängningar, infrastrukturskador, driftsstopp och fiskefartyg som fastnat i hamnar. Godstransporter till sjöss är avgörande för att transportera stora volymer gods över långa sträckor och är mycket mindre koldioxidintensiva än vägtransporter. Åtgärder som syftar till att öka säkerheten är därför mycket viktiga för långdistanslogistikföretagens lönsamhet och hållbarhet. Det är också avgörande för industriproducenter som är beroende av det för att få sina leveranser och leverera sina produkter till sina destinationsmarknader.

Eftersom sjösäkerhet är en världsomfattande fråga för all maritim verksamhet har internationella regler främst utvecklats av IMO, Internationella sjöfartsorganisationen, som fastställer globala standarder för säkerhet, trygghet och miljöprestanda inom internationell sjöfart. Ett tydligt exempel är Solas, som är ett av de viktigaste avtalen om sjösäkerhet.

EU utvecklar och intensifierar ständigt sin sjösäkerhetspolitik för att ”eliminera undermålig sjöfart, öka skyddet av passagerare och besättning, minska risken för miljöföroreningar och se till att operatörer som följer god praxis inte missgynnas kommersiellt jämfört med dem som är beredda att vidta genvägar när det gäller fartygssäkerhet”.

Sjösäkerhet är också en viktig del av den europeiska sjöfartspolitiken, i syfte att skydda passagerare, besättningsmedlemmar, den marina miljön och kustregioner. Den europeiska lagstiftningen införlivar IMO:s normer och föreskriver ytterligare åtgärder genom en bred uppsättning direktiv och förordningar om utbildning och kvalifikationer, marin utrustning, sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar samt säkerheten på passagerarfartyg. I Europeiska unionens strategi för sjöfartsskydd och dess handlingsplan (2021) identifierades dessutom klimatförändringar och extrema händelser som de största hoten och riskerna för sjötransportsystemet och sjöfartsinfrastrukturen, och behovet av att bedöma sektorns motståndskraft mot dessa risker och vidta lämpliga anpassningsåtgärder för att begränsa dem betonades.

Inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken uppmuntrar Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden (EHFVF) till säkerhet och förbättrade arbetsvillkor inom ramen för unionens prioritering 1 (Främjande av hållbart fiske och återställande och bevarande av akvatiska biologiska resurser).

Enkla anpassningsåtgärder som genomförs för att öka säkerheten vid fiskeverksamhet och sjöfart kan genomföras inom kort (1–2 år), medan mer komplexa lösningar såsom höjd över havet/flytt av hamninfrastruktur kräver längre tid för genomförandet. Andra åtgärder är en del av en process av kontinuerlig och autonom anpassning, efter den allmänna tekniska uppgraderingen av system och enheter.

Detta anpassningsalternativ bör betraktas som en kontinuerlig process som kräver en gradvis uppdatering av säkerhetssystem och säkerhetsförfaranden och en kontinuerlig övervakning av deras effektivitet.