Anpassningsåtgärder

Anpassningsåtgärder syftar till att anpassa naturliga eller mänskliga system som svar på faktiska eller förväntade klimatstimuli eller deras effekter. De behandlar normalt en specifik sektor för klimatpåverkan och/eller klimatanpassning. Planeringen av anpassningsåtgärder äger rum i Karpaterna, som är särskilt sårbara för klimatförändringarnas effekter.

”Framtidenär ofullkomlig: Idokumentet Climate change and adaptation in the Carpathians sammanfattas de viktigaste anpassningsåtgärderna i sårbara sektorer i regionen: vattenresurser, skogar, våtmarker, gräsmarker, jordbruk och turism. Genom att anta den strategiska agendan för klimatanpassning i den karpatiska regionen uppmanar partskonferensen (COP) de avtalsslutande parterna, lokala och regionala myndigheter och andra intressenter som deltar i förvaltningen och utvecklingen av den karpatiska regionen att utforma politik och strategier för att anpassa sig till klimatförändringarnas effekter och mildra deras negativa effekter. Syftet med agendan är att hjälpa medlemsstaterna i den karpatiska konventionen, lokala och regionala myndigheter och andra intressenter som deltar i förvaltningen av den karpatiska regionen att utforma åtgärder mot klimatförändringarna som ett sätt att säkerställa en hållbar utveckling i regionen. Dagordningen har diskuterats vid möten och workshoppar med företrädare för länderna och observatörer i Karpatkonventionen samt andra berörda parter. Det godkändes vid det fjärde mötet i partskonferensen för Karpatkonventionen (COP4) den 23–26 september 2014. Den strategiska agendan innehåller rekommendationer för policyutveckling, institutionella förändringar och ekosystembaserade anpassningsåtgärder. Sammanfattningsvis drar kommissionen slutsatsen att en koppling mellan olika strategier för naturskydd, förvaltning av avrinningsdistrikt och hållbart jordbruk avsevärt skulle kunna stärka den karpatiska regionen och dess motståndskraft mot klimatförändringar. Mervärdet av ökat transnationellt samarbete och gemensam verksamhet är särskilt viktigt när man planerar för anpassning till klimatförändringarna, eftersom många av de förutsedda effekterna av klimatförändringarna, såsom säsongsvariationer i temperatur och nederbörd, kommer att ske över stora geografiska områden och påverka flera länder samtidigt.

Integrering av anpassning i andra politikområden

Anpassningsåtgärder för vattenresurser

En av de mest effektiva anpassningsåtgärderna mot det kombinerade hotet om torka och översvämningar i Karpaterna är lokal vattenlagring.Förvaringskapaciteten kan ökas genom att blockera (gamla) dräneringskanaler som grävdes tidigare men som ofta inte längre tjänar ett syfte. Eliminering av vägnät kan också uppmuntra lagring, särskilt i östra Karpaterna. Att eliminera vägar kräver dock en anpassning av markanvändningen. Verksamheter som kräver frekventa transporter (t.ex. höproduktion) måste ersättas med transportfria användningsområden, såsom bete eller naturskydd. (Åter)skapa våtmarker och dammar ökar lagringskapaciteten och gör det möjligt att skörda regnvatten. Strukturella åtgärder som att bygga dammar, vattentankar och underjordiska reservoarer hjälper också. Dammkonstruktionen måste dock planeras noggrant för att inte skada flodekosystemen. Vattenlagringen under ytan kan förbättras genom att skydda och återställa naturliga gräsmarker så att mer regnvatten kan infiltrera de djupare jordlagren. Denna markanvändningsåtgärd rekommenderas särskilt för karstsystemen i Karpaterna, där gräsmarker är de primära källorna till vattenförsörjning för vattenresurserna under ytan.

Anpassningsåtgärder för skogar och skogsbruk

Länderna i Karpaterna har begränsad kapacitet att vidta åtgärder för att hjälpa skogarna och skogsbruket att anpassa sig till klimatförändringarna. Ingen av dem har ännu tagit upp klimatförändringarna direkt i sin skogslagstiftning (även om frågan vanligtvis ingår i nationella strategier). Anpassningsförmågan är betydligt lägre i den rumänska och serbiska delen av Karpaterna jämfört med i västra Karpaterna. Anpassningen bör inriktas på praktisk skogsförvaltning och lagstiftning och säkerställa att riskbedömning beaktas vid skogsplanering och skogsförvaltning. Detta blir allt viktigare och det finns ett behov av att ändra den traditionella virkesproduktionsinriktade förvaltningen till en anpassningsbar riskhantering. Adaptivt skogsbruk använder begrepp som kontinuerligt trädtäcke och naturnära skogsbruk för att öka skogarnas anpassningsförmåga och minska förväntade risker. Det ökar andelen torka toleranta arter, främst ekar, och minskar andelen känsliga vattenkrävande barrträd och bok på lägre höjder. Förändringar i trädarternas sammansättning som stöder skogarnas tolerans mot torka måste främjas. Samtidigt måste andelen känsliga granskogar minskas avsevärt. Befintliga skogsbestånd kan göras mer motståndskraftiga genom att öka antalet arter i beståndet på detta sätt, vilket ökar den biologiska mångfalden, och genom att utnyttja inhemska arter.En annan viktig åtgärd är att konsolidera och harmonisera skogsövervakningssystemen för att tillhandahålla information till stöd för ett adaptivt skogsbruk. Detta inbegriper övervakning av invasiva skadegörare och sjukdomar som förekommer över nationsgränserna. Eftersom ökad torka kommer att öka risken för skogsbränder är förebyggandet av skogsbränder en viktig anpassningsåtgärd. På landskapsnivå måste man skapa medvetenhet om skogarnas oumbärliga roll i en integrerad förvaltning av avrinningsområden, särskilt när det gäller biologisk mångfald, vattenreglering och erosionskontroll. Det krävs strategier på landskapsnivå för att undvika skogsfragmentering och upprätthålla konnektiviteten i större skogsområden för att stödja arternas naturliga migration och genflöden.

Anpassningsåtgärder för våtmarker

Anpassningsstrategier för våtmarker är nära kopplade till åtgärder för att göra hydrologiska system mer motståndskraftiga. Detta inkluderar att använda högre höjd våtmarker för att behålla vatten och förhindra topputsläpp, bredda svämplan så att dessa kan lagra och släppa ut mer vatten och (åter)skapa våtmarker för grundvattenpåfyllning. Skyddet av våtmarker måste integreras med metoder för översvämningskontroll och stödprogram som syftar till restaurering av våtmarker och torvmarker, återställande av flodslätter och skapande av nya våtmarker och sjöar. På platser där restaurering av våtmarker är svårt rekommenderas det starkt att minska yttre icke-klimatpåverkan såsom förändrad markanvändning och föroreningar. Förbättrad konnektivitet mellan våtmarker och vattenförekomster kan hjälpa arter att röra sig samt bevara livsmiljöernas heterogenitet och biologiska mångfald, vilket kan ge genetisk mångfald för framgångsrik anpassning. Eftersom informationen om våtmarker är knapp är en prioriterad åtgärd också att övervaka tillståndet i vatten och akvatiska ekosystem.

Anpassningsåtgärder för gräsmarker

Ett brett utbud av förvaltade örtartade livsmiljötyper är menade, alla kännetecknade av en kort vegetation av gräs och örter. Gräsmarkers ekologiska värde är beroende av jordbruk med låg insats, såsom höproduktion och bete, och anpassningsåtgärderna bygger på att jordbrukarna får stöd för att upprätthålla denna jordbruksverksamhet med låg insats. Klimatförändringarna leder till förändringar i tillgången på vatten och en ökad eller minskad växtsäsong leder till förändringar i vegetationsstrukturen och förlust av biologisk mångfald. I stort sett följande anpassningsåtgärder kan identifieras: (Dessa åtgärder måste ses i kombination med de åtgärder som föreslås för jordbruket.)

• Genomföra åtgärder för miljövänligt jordbruk och förvaltningsplaner för Natura 2000.
• Diversifiera de ekonomiska möjligheterna genom att producera lokala naturvänliga produkter.
• Anpassa skötseln genom bete och slåtter och undvik nedläggning, mulchning och gödsling.

En anpassning av skötseln av gräsmarker kan t.ex. ske genom fördröjda slåtterdatum eller lägre betesintensitet. Eftersom dessa förändringar påverkar jordbrukarnas inkomster måste jordbrukaren kompenseras genom miljöåtgärder inom jordbruket. Detta kan uppnås genom att gräsmarkstyperna utses till skyddade områden enligt EU:s habitatdirektiv eller genom att jordbrukarna får stöd genom miljöprogram för jordbruket. Anpassningsåtgärder som syftar till att förhindra förlusten av det specifika landskapet och den biologiska mångfalden i de delvis naturliga gräsmarkerna i Karpaterna är oskiljaktiga från de föreslagna anpassningsåtgärderna för jordbruket, eftersom deras existens är beroende av traditionella jordbruksmetoder. Att beteckna dessa gräsmarker som skyddade områden är en annan anpassningsåtgärd eftersom det kan bidra till att säkerställa förvaltningen. Övervakning av arternas utbredning och bekämpning av invasiva arter är också viktiga anpassningsåtgärder.

Anpassningsåtgärder för jordbruket

För småskaliga jordbrukare kan potentiella anpassningsalternativ omfatta ändringar av sådddatum och grödor, förbättrad vattenförvaltning och bevattningssystem, anpassad växtnäring, skydd och jordbearbetningsmetoder. För att uppnå det bredare målet om hållbart jordbruk och landsbygdsutveckling i ett föränderligt klimat bör politiken stödja jordbrukare som vill anpassa sig. Den nuvarande ekonomiska marknadsmodellen missgynnar traditionella småskaliga jordbruk, som är typiska för den karpatiska regionen. Jordbruksverksamhet såsom bete på höghöjdsgräsmarker är inte längre ekonomiskt genomförbart. Jordbrukarna behöver tekniskt och ekonomiskt stöd, till exempel genom åtgärder för miljövänligt jordbruk för att upprätthålla sin verksamhet och undvika att gräsmarker blir skog.Mot bakgrund av utvecklingen i den karpatiska regionen (däribland nedläggning av jordbruksmark, överbetning, åldrande befolkning och begränsade budgetar för statliga åtgärder) är det nödvändigt att främja landsbygden som en attraktiv plats att leva, arbeta och göra affärer på.Mer konkret kan följande åtgärder hjälpa jordbrukare och jordbruk att anpassa sig till klimatförändringarnas effekter. Införande av miljöåtgärder inom jordbruket (se även för gräsmarker). Ytterligare underlättande åtgärder, förbättrad kompetens och entreprenörskap, bearbetning och saluföring på gårdsnivå eller lokal nivå (för specifika lokala produkter) och förbättrat marknadstillträde. Anpassningsåtgärderna måste inriktas på både klimatfaktorer och andra faktorer, eftersom båda har betydande sammanlänkade effekter på gräsmarker. Anpassningsåtgärderna kan bara bli framgångsrika om man också stärker den socioekonomiska motståndskraften hos de samhällen som bor på landsbygden och strävar efter en ekonomiskt livskraftig landsbygd.

Anpassningsåtgärder för turismen

På många ställen är potentialen för utveckling av turistsektorn underutnyttjad och det finns en brist på motståndskraft för att hantera förändringar eller utnyttja de möjligheter som finns. Mot bakgrund av anpassningen till klimatförändringarna är det lämpligt att basera utvecklingen av turismen på Karpaternas särskilda naturskönhet och kultur, samtidigt som man begränsar massturismens utveckling. Detta innebär att utvecklingen av turismen bör integreras i en bredare planering för att fortsätta att diversifiera orter och marknader och främja en hållbar utveckling. Särskilda åtgärder omfattar främjande av motståndskraftiga resmål med bra boende året runt (t.ex. hälso- och konferenshotell), stöd till klimatvänliga vintersportprojekt (t.ex. alternativ utformning av skidbackar) och utveckling av ekoturism, hälsoturism och aktiv turism (t.ex. cykling och vandring). Dessutom föreslås åtgärder för att stödja utvecklingen av turistinformationsnätverk i regionen som omfattar logi, leverantörer och turistorganisationer. Dessa nätverk skulle ge aktuell information och varningar om förhållanden som är relevanta för turismen (väder, snödjup, faror, väg- och trafikförhållanden osv.).

Europeiska kommissionen

Europeiska miljöbyrån