Vattenkänslig skogsförvaltning

Genomförandet av detta anpassningsalternativ kräver deltagande av olika aktörer (flodförvaltare, jordbrukare, skogstjänster, beslutsfattare, privata ägare osv.) som bör involveras för att göra antagandet av anpassningsalternativet genomförbart. Berörda parter har också en avgörande roll för förvaltningen av de genomförda åtgärderna. Informationskampanjer och annan specifik verksamhet om våtmarkers och skogars roll som vattenleverantörer bör främjas för att öka medvetenheten bland de olika intressenterna i hela avrinningsområdet (nationella myndigheter, den offentliga och den privata sektorn). 

En viktig utmaning för mark-, skogs- och vattenförvaltare är att maximera det breda utbudet av skogsfördelar utan att skada vattenresurser och ekosystemfunktioner. För att ta itu med denna utmaning finns det ett akut behov av bättre förståelse av samspelet mellan skogar/träd och vatten (särskilt i avrinningsområden), av ökad medvetenhet och kapacitetsuppbyggnad inom skogshydrologi och av att integrera denna kunskap och dessa forskningsresultat i politik och åtgärder. Nyttan för populationer uppströms och nedströms bör också offentliggöras, så att skogsförvaltningsalternativen erkänns som väsentliga och accepteras. Det finns också ett behov av att utveckla institutionella mekanismer för att öka synergierna i skogs- och vattenfrågor och att genomföra och verkställa nationella och regionala handlingsprogram. 

Kostnaderna är en potentiell begränsning av anpassningen av förvaltningsreglerna inom skogsbruket för att förbättra trädens vattenbalans. Marknadsbaserade arrangemang är ett sätt för markanvändare uppströms att täcka kostnaderna för att upprätthålla skogstäcket och ett sätt att finansiera andra markförvaltningsmetoder för att skydda avrinningsområden. Särskilt på privat mark krävs incitament för att garantera skogsskydd. Även om de allra flesta erfarenheterna har gjorts utanför Europa kan marknadsbaserade strategier där betalningar är beroende av att önskade resultat uppnås (t.ex. betalning för miljötjänster, offentliga arbetsförmedlingar) leda till effektivare resursfördelning och mer kostnadseffektiva lösningar. De erkänns som incitament för att reglera och upprätthålla skogstjänster. IEU:s nyaskogsstrategi uppmuntras medlemsstaterna särskilt, beroende på vad som är relevant för deras nationella förhållanden, att inrätta ett betalningssystem för ekosystemtjänster för skogsägare och skogsförvaltare. De offentliga arbetsförmedlingarnas initiativ tar sig olika uttryck beroende på tjänstens egenskaper, omfattningen av de ekosystemprocesser som producerar dem samt det socioekonomiska och institutionella sammanhanget. De sträcker sig från informella, gemenskapsbaserade initiativ, genom mer formella, frivilliga avtalsarrangemang mellan enskilda parter, till komplexa arrangemang mellan flera parter som underlättas av förmedlande organisationer.

Äganderätten spelar också en viktig roll för ekonomiska incitament eftersom den definierar vem som har tillgång till förmåner och vem som har ansvaret för kostnaderna för att tillhandahålla dessa förmåner. Om fördelningen av kostnader och fördelar inte uppfattas som rättvis, och om betydande intressenter utesluts eller missgynnas, kommer de att ha få incitament att samarbeta. Till exempel saknar användare av mark med övre avrinningsområden befogenhet att ingå avtal och kan därför inte dra nytta av betalningar utan tydlig äganderätt till mark. 

Det är dock en utmaning att visa och kvantifiera de faktiska fördelarna med skogsförvaltningsalternativen för dem som ombeds betala för dem. Detta kräver en förståelse för komplexa ekosystemprocesser, över tid på specifika platser, identifiering av effektiva förvaltningsåtgärder för att upprätthålla dessa och rimlig säkerhet om att köpare kommer att ha tillgång till fördelar i framtiden. Att hitta de mest effektiva och ändamålsenliga metoderna kräver också förmågan att lära sig och anpassa sig till ny information.

Skogarna fyller flera funktioner och tillhandahåller flera ekosystemtjänster, bland annat sådana som rör vattenförvaltning, som 

• Bevarande och tillhandahållande av sötvatten för olika mänskliga användningsområden. 
• Flödesreglering och filtrering, som bidrar till att upprätthålla bas- eller torrsäsongsflödet, möjliggör påfyllning av vatten som lagras i mark, grundvatten, våtmarker och flodslätter och kontrollerar grundvattennivåerna.

• Kontroll av vattenavrinning, förhindrande av extremaavrinningar,vilket minskar skadorna till följd av översvämningar 
• Fångst av föroreningar och sediment som påverkar vattenkvaliteten. 
• Bibehållande av livsmiljöernas mångfald och ekosystemens motståndskraft. 
• Bevarande av kulturella värden, inbegripet estetiska kvaliteter som stöder turism, rekreation och traditionella levnadssätt. 

Dessutom kan förvaltningsåtgärder som skyddar skogarnas vattenrelaterade funktioner spara kostnader i samband med vattenrening för olika användningsområden. Det erkänns att vatten från skogsområden kräver mindre rening än vatten från andra vattenförorenande sektorer (Miettinen, 2020). För varje 10 % ökning av skogsarealen minskar kostnaderna för vattenrening med cirka 20 %, upp till cirka 60 % av skogsarealen (Centrumför skydd av avrinningsområden – Skog och dricksvatten). Behandlingskostnaderna planar ut när skogstäcket är mellan 70 och 100 %. Kostnadsbesparande utvärderingar kan variera från plats till plats och kräver särskilda studier som stöder utformningen av kostnadseffektiva strategier. 

EU:s nya skogsstrategi,som offentliggjordes i slutet av 2021, syftar till att förbättra EU-skogarnas kvantitet och kvalitet och stärka deras skydd, återställande och motståndskraft. Detta kommer att öka skogarnas potential att tillhandahålla flera ekologiska och socioekonomiska tjänster, bland annat sådana som rör kopplingen mellan skog och vatten. Dessutom ingår bland målen i EU:s nyligen antagna strategi för biologisk mångfald fram till 2030att återställa skadade europeiska ekosystem genom att plantera ytterligare minst 3 miljarder träd fram till 2030, vilket kommer att öka skogsarealen i hela Europa. 

EU:s främsta finansieringskälla för skogsbruksåtgärder är den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) och i synnerhet dess ”andra pelare” landsbygdsutvecklingsprogram. Inom ramen för den reformerade gemensamma jordbrukspolitiken efter 2020 kan medlemsstaterna genom sina nationella strategiska planer uppmuntra skogsförvaltare att bevara, odla och förvalta skogar på ett hållbart sätt. Enligt ramdirektivet för vatten ska medlemsstaterna utarbeta förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt, inklusive åtgärdsprogram, för varje avrinningsdistrikt. Åtgärderna inom åtgärdsprogrammen är direkt kopplade till åtgärder inom axel 2 i landsbygdsprogrammet och annan EU-politik som rör skogsfrågor, såsom EU:s handlingsplan för skogsbruk, Natura 2000 och handlingsplanen för biomassa. 

Genomförandetiden för detta alternativ varierar kraftigt, eftersom det beror på vilka åtgärder som vidtas för att skydda och återställa skogarna och deras ekosystemtjänster. Genomförandetiden för vissa åtgärder kan vara mycket kort men kan också kräva korrekt underhåll på lång sikt. Dessutomkan det ta många år (mer än 25 år)innan vattenkvaliteten och vattenmängden återhämtar sigheltefter restaureringen av skogen.

Oändligt om förvaltningssystemet bibehålls och anpassas