Vattenkänslig skogsförvaltning

På europeisk nivå är skogarna nära sammankopplade med det hydrologiska nätverket och tillhandahåller årligen mer än 4 km ³ vatten till EU-medborgarna genom att hysa 870 000 km floder (de europeiska flodernas totala längd är cirka 3,5 miljoner km). Dessutom är nästan 33 % (eller 92 000 km ²⁾ av 71 000 sjöar belägna i skogsavrinningsområden (Europeiska miljöbyråns tekniska rapport 13/2015). Skogarna bidrar i hög grad till en korrekt förvaltning av vattenkvantitets- och vattenkvalitetsaspekterna: 

• Genom att fånga upp nederbörd, avdunsta fukt från vegetativa ytor, överföra markfuktighet, fånga upp dimvatten och upprätthålla markinfiltration påverkar skogarna den mängd vatten som finns tillgänglig från grundvatten, ytvattendrag och vattenförekomster på ett positivt sätt.  
• Genom att bevara eller förbättra markinfiltrationen och lagringskapaciteten för markvatten påverkar skogarna tidpunkten för vattentillförseln.  
• Genom att minimera erosionen minimerar skogarna försämringen av vattenkvaliteten på grund av sedimentering. 
• Genom att behålla överflödigt regnvatten bidrar skogarna till att moderera avrinningsmönstren för ‑, förhindra extrema avrinningar av ‑ och på så sätt minska skadorna från översvämningar och bidra till att mildra effekterna av torka. 

Skogar kan också skydda vattenförekomster och vattendrag genom att fånga sediment och föroreningar i avrinningsvatten från markanvändning i bergsområden. Dessutom ger skogarna skugga längs bäckar, vilket minskar vattentemperaturen. Slutligen är skogar också avgörande för att begränsa och anpassa sig till klimatförändringarnas effekter, samt för att bidra till målen för hållbar utveckling nr 3 (Säkerställa hälsosamma liv och främja välbefinnande för alla i alla åldrar), nr 6 (Säkerställa tillgång till och hållbar förvaltning av vatten och sanitet för alla) och nr 15 (Hållbar skogsförvaltning, bekämpa ökenspridning, stoppa och vända markförstöringen, stoppa förlusten av biologisk mångfald). I det internationella samfundet kallas dessa många vattenrelaterade fördelar som skogarna ger samhället kopplingen mellan skog och vatten, som nyligen har lyfts fram som en mänsklig fråga som kräver brådskande sociopolitisk uppmärksamhet. 

Samtidigt använder skogarna vatten på ett viktigt sätt. Träd använder vatten i sin högsta takt när de har nått sin slutliga höjd och under det mest intensiva tillväxtstadiet. Mängden vatten som används av skogar påverkas av klimat, topografi, jordmån, skogsålder, artsammansättning och skötselmetoder. Antingen för lite vatten (till följd av otillräcklig nederbörd eller minskad grundvattentillgång) eller för mycket (dvs. vattenloggning) kan ha en negativ inverkan på skogens hälsa. Dessa aspekter kan påverkas av klimatförändringarna, som förväntas påverka nederbördsregimerna på olika sätt beroende på den specifika platsen. Under klimatförändringsförhållanden förväntas torka och våta extrema händelser intensifieras under de kommande årtiondena.

Skogsförvaltningsåtgärder kan öka vattenavkastningen, reglera vattenflödet och minska torkans stress för en skog. En av utmaningarna för skogsförvaltare är därför att maximera skogsnyttan samtidigt som vattenresurserna bevaras. I detta perspektiv är viktiga vattenförvaltningsmål i skogarna: 

• upprätthålla den ideala grundvattenhöjden (dvs. vatten i mättad jord, vars topp kallas grundvattennivån) för att skapa stabila (tillväxt)förhållanden för träd, 
• Säkerställa att vattnets kvantitet och kvalitet bibehålls eller förbättras. 
• Skydd av naturresurser och infrastruktur som skapats av människan mot vattenskador.  

• bevara eller förbättra villkoren för vila och rekreation i skogarna. 

Skogsvårdsåtgärder är särskilt viktiga i områden som är stängda för vattendrag. Studier rapporterar ett brett spektrum av vattenkvalitetseffekter efter skogsverksamhet i samband med avverkning, inklusive sedimentleveranser, näringsförluster och förändringar av surhet och temperatur. 

Vatteninfiltration och vattenretention uppmuntras i skogsjordar genom täta, djupa rotsystem och ett tjockt och poröst organiskt toppskikt. För att stödja denna regleringsfunktion bör skogsförvaltare sträva efter att upprätthålla ett permanent vegetationstäcke, begränsa markpackningen, bibehålla en hög mängd organiskt material i marken och öka ”ytjämnheten” (dvs. ojämnheten i markytan, vilket bidrar till att öka vatteninfiltrationen). Att upprätthålla ett gott trädtäcke, med hälsosam undervegetation, är effektivt för att minimera sedimentbelastning och jorderosion, vilket förbättrar eller upprätthåller god vattenkvalitet i ett skogsområde. 

Nybeskogning och återbeskogning ger fördelar för regleringen av vattenflödet och upprätthållandet av vattenkvaliteten, vilket minskar översvämningarnas intensitet och torkans allvarlighetsgrad. I detta sammanhang är metoder som skörd, gallring och val av artblandning särskilt relevanta. Baldakinstrukturen hos blandade artplantager minskar transpirationen, vilket innebär mindre tryck på vattnet jämfört med monoartplantager. Genom att minska antalet träd i beståndet kan gallring också användas för att minska överdriven användning av skogsvatten. De positiva effekterna av denna åtgärd kan dock uppvägas av ökad vattenförbrukning på grund av ökad tillväxt av de återstående träden. Beroende på andelen avverkad mark och avverkningsmönster ökar vattenavkastningen vanligtvis efter timmeravverkning. Olika avverkningssystem kan därför påverka vattenresurstryggheten på olika sätt. Slutligen minskar kortare rotationer den tid under vilken krontaket är helt stängt och kan därför också minska vattenskogsförbrukningen. En relativt konstant population av unga träd i beståndet kan dock motverka denna effekt. Dessutom är användningen av snabbväxande arter vanligtvis mer vattenintensiv än långsamt växande arter med högre rotationer. T he sista punkten är något att beakta i landskap med vattenunderskott . Oförvaltade eller överbelagda skogar kan minska vattenförsörjningen nedströms. Den önskvärda egenskapen att hämma vattenavrinning kan bli undesira ble under omständigheter där vatten är särskilt sällsynt.

Genomförandet av detta anpassningsalternativ kräver deltagande av olika aktörer (flodförvaltare, jordbrukare, skogstjänster, beslutsfattare, privata ägare osv.) som bör involveras för att göra antagandet av anpassningsalternativet genomförbart. Berörda parter har också en avgörande roll för förvaltningen av de genomförda åtgärderna. Informationskampanjer och annan specifik verksamhet om våtmarkers och skogars roll som vattenleverantörer bör främjas för att öka medvetenheten bland de olika intressenterna i hela avrinningsområdet (nationella myndigheter, den offentliga och den privata sektorn). 

En viktig utmaning för mark-, skogs- och vattenförvaltare är att maximera de många olika skogsfördelarna utan att skada vattenresurserna och ekosystemens funktion. För att ta itu med denna utmaning finns det ett akut behov av bättre förståelse av samspelet mellan skogar/träd och vatten (särskilt i avrinningsområden), av medvetandehöjande åtgärder och kapacitetsuppbyggnad inom skogshydrologi och av att integrera denna kunskap och dessa forskningsresultat i politik och åtgärder. Fördelen för populationer uppströms och nedströms bör också offentliggöras, så att skogsförvaltningsalternativen erkänns som väsentliga och accepteras. Det finns också behov av att utveckla institutionella mekanismer för att öka synergierna i skogs- och vattenfrågor samt att genomföra och verkställa nationella och regionala handlingsprogram. 

Kostnaderna är en potentiell begränsning av anpassningen av förvaltningsreglerna inom skogsbruket för att förbättra trädens vattenbalans. Marknadsbaserade arrangemang är ett sätt för markanvändare i tidigare led att täcka kostnaderna för att upprätthålla skogstäcket och ett sätt att finansiera andra markförvaltningsmetoder för att skydda avrinningsområden. Särskilt på privat mark krävs incitament för att garantera skogsskydd. Även om de allra flesta erfarenheterna har gjorts utanför Europa kan marknadsbaserade strategier där betalningarna är beroende av att önskade resultat uppnås (t.ex. betalning för miljötjänster, offentliga arbetsförmedlingar) leda till effektivare resursfördelning och mer kostnadseffektiva lösningar. De erkänns som incitament för att reglera och upprätthålla skogstjänster. I EU:s nya skogsstrategi uppmuntras medlemsstaterna särskilt att inrätta ett betalningssystem för ekosystemtjänster för skogsägare och skogsförvaltare, beroende på vad som är relevant för deras nationella förhållanden. De offentliga arbetsförmedlingarnas initiativ tar sig olika uttryck beroende på tjänstens egenskaper, omfattningen av de ekosystemprocesser som producerar dem och det socioekonomiska och institutionella sammanhanget. De sträcker sig från informella, samhällsbaserade initiativ, genom mer formella, frivilliga avtalsarrangemang mellan enskilda parter, till komplexa arrangemang mellan flera parter som underlättas av förmedlande organisationer.

Äganderätten spelar också en viktig roll i ekonomiska incitament eftersom de definierar vem som har tillgång till förmåner och vem som har ansvaret för kostnaderna för att tillhandahålla dessa förmåner. Om fördelningen av kostnader och fördelar inte uppfattas som rättvis, och om betydande intressenter utestängs eller missgynnas, kommer de inte att ha något större incitament att samarbeta. Utan tydlig äganderätt till mark saknar till exempel användare av övre avrinningsområden befogenhet att ingå avtal och kan därför inte dra nytta av betalningar. 

Det är dock ganska svårt att visa och kvantifiera de faktiska fördelarna med skogsförvaltningsalternativen för dem som ombeds betala för dem. Detta kräver en förståelse för komplexa ekosystemprocesser, över tid på specifika platser, identifiering av effektiva förvaltningsåtgärder för att upprätthålla dessa och rimlig säkerhet om att köpare kommer att ha tillgång till fördelar i framtiden. Att hitta de mest effektiva och ändamålsenliga tillvägagångssätten kräver också förmågan att lära sig och anpassa sig till ny information.

Skogarna fyller flera funktioner och tillhandahåller flera ekosystemtjänster, bland annat de som rör vattenförvaltning, såsom 

• Bevarande och tillhandahållande av sötvatten för olika mänskliga användningsområden. 
• Flödesreglering och filtrering, som bidrar till att upprätthålla bas- eller torrsäsongsflödet, möjliggör påfyllning av vatten som lagras i mark, grundvatten, våtmarker och flodslätter och kontrollerar grundvattennivåerna.

• Kontroll av vattenavrinning, vilket förhindrar extrem avrinning ‑ offs, vilket minskar skador från översvämningar 
• Fångst av föroreningar och sediment som påverkar vattenkvaliteten. 
• Bibehållande av livsmiljöernas mångfald och ekosystemens motståndskraft.  
• Bevarande av kulturella värden, inklusive estetiska kvaliteter som stöder turism, rekreation och traditionella levnadssätt. 

Dessutom kan förvaltningsåtgärder som skyddar skogarnas vattenrelaterade funktioner spara kostnader i samband med vattenrening för olika användningsområden. Det erkänns att vatten från skogsområden kräver mindre behandling än vatten från andra vattenförorenande sektorer (Miettinen, 2020). För varje ökning på 10 % av avrinningsområdet minskar kostnaderna för vattenrening med cirka 20 %, upp till cirka 60 % av skogsarealen (Centrum för skydd av avrinningsområden – skog och dricksvatten). Behandlingskostnaderna höjs när skogstäcket är mellan 70 och 100 %. Kostnadsbesparande utvärderingar kan variera från plats till plats och kräver särskilda studier till stöd för utformningen av kostnadseffektiva strategier. 

EU:s nya skogsstrategi, som offentliggjordes i slutet av 2021, syftar till att förbättra kvantiteten och kvaliteten på EU:s skogar och stärka deras skydd, återställande och motståndskraft. Detta kommer att öka skogarnas potential att tillhandahålla flera ekologiska och socioekonomiska tjänster, bland annat sådana som rör kopplingen mellan skog och vatten. I den nyligen antagna EU-strategin för biologisk mångfald för 2030 ingår dessutom bland målen att återställa skadade europeiska ekosystem genom att plantera ytterligare minst 3 miljarder träd senast 2030, vilket kommer att öka skogsarealen i hela Europa. 

EU:s viktigaste finansieringskälla för skogsbruksåtgärder är den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) och i synnerhet dess landsbygdsutvecklingsprogram inom den ”andra pelaren”. Inom ramen för den reformerade gemensamma jordbrukspolitiken efter 2020 kan medlemsstaterna genom sina nationella strategiska planer uppmuntra skogsförvaltare att bevara, odla och förvalta skogar på ett hållbart sätt. Enligt ramdirektivet för vatten ska medlemsstaterna utarbeta förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt, inklusive åtgärdsprogram, för varje avrinningsdistrikt. Åtgärderna inom åtgärdsprogrammen är direkt kopplade till åtgärder inom axel 2 i landsbygdsutvecklingsprogrammet och annan EU-politik som rör skogsfrågor, såsom EU:s handlingsplan för skogsbruk, Natura 2000 och handlingsplanen för biomassa. 

Genomförandetiden för detta alternativ varierar kraftigt, eftersom det beror på vilka åtgärder som vidtas för att skydda och återställa skogarna och deras ekosystemtjänster. Genomförandetiden för vissa åtgärder kan vara mycket kort men kan också kräva korrekt underhåll på lång sikt. Dessutom kan en fullständig återhämtning av vattenkvaliteten och vattenmängden efter återställande av skog kräva många år (mer än 25 år).

Oändligt om förvaltningssystemet bibehålls och anpassas