Anpassning av planer för hantering av översvämningar

Genomförandet av EU:s översvämningsdirektiv kräver att det inrättas mekanismer för allmänhetens deltagande för att säkerställa medborgarnas deltagande i översvämningshanteringscykeln. Alla bedömningar, kartor och planer som utarbetats i enlighet med direktiven om översvämningar och vattendirektivet måste göras tillgängliga för allmänheten och laddas upp i den gemensamma digitala databasen Wise, som förvaltas av Europeiska miljöbyrån.

I riskhanteringsplanerna efterfrågas synpunkter från olika institutionsnivåer (nationella och regionala) och från en stor uppsättning kompetenser. En rad olika samrådskanaler med allmänheten och berörda parter användes, och på det hela taget deltog ett brett spektrum av berörda parter i utarbetandet av de första planerna för hantering av översvämningsrisker (som skulle ha utarbetats senast 2015). Bland berörda parter är det också mycket viktigt att privata aktörer deltar, eftersom privat egendom mycket ofta direkt eller indirekt påverkas av genomförandet av de åtgärder som föreskrivs i riskhanteringsplanerna.

I vissa fall har genomförandet av livsmedelsdirektivet bidragit till att förbättra och stärka bristen på samordning och samarbete mellan olika sektorer (t.ex. översvämningsskydd, beredskapsplanering, civilskydd, fysisk planering, försäkring, återställande av floder), beslutsfattare och berörda parter som verkar på olika geografiska nivåer. Trots sådana betydande insatser är bristen på samordning mellan olika ämnen och särskilt mellan riskhanteringsplaner och nationella anpassningsstrategier eller anpassningsplaner fortfarande en stor lucka i den delade hanteringen av översvämningsrisken.

Som ett resultat av kartläggningen av översvämningar kartlades och bedömdes sårbarheten i ett stort antal europeiska vattendrag och kustområden, vilket gav mycket användbar kunskap för att hantera översvämningsbenägna områden. Under den första cykeln av riskhanteringsplaner ansågs dock pluvial översvämningsrisk (på grund av kraftiga regn som överskred markens infiltrationskapacitet) inte vara lika relevant och bedömningen av den var mindre detaljerad jämfört med riskbedömningen av floder och kuster.

Tillgången till uppgifter och de mänskliga och ekonomiska resurser som krävs för att genomföra kartläggningen och bedömningen av översvämningar, även med beaktande av klimatförändringsprognoser, är några av de största begränsningarna när det gäller riskhanteringsplaner.

Översvämningsdirektivet antar avrinningsdistriktsskalan som förvaltningsenhet och har en flernivåstrategi för att fastställa mål och standarder, vilket är en positiv egenskap för adaptiv styrning, särskilt mot bakgrund av klimatförändringarna. Avsaknaden av lämpliga instrument som formellt är inbäddade i rättssystemet och som stöder samarbetsmekanismen kan dock begränsa det gränsöverskridande samarbetet. Dessutom kan skillnader i de rättsliga ramarna, politiska synpunkter på hanteringen av översvämningsrisker och ekonomiska, sociala och fysiska förhållanden hindra en lämplig samordning och ett lämpligt samarbete mellan skalor.

Utarbetandet av en plan för hantering av översvämningsrisker följer normalt en sexårig planeringscykel, vilket kräver deltagande av en mängd olika experter, inklusive mark- och kustplanerare, hydrologer, modellerare, miljöforskare, ingenjörer etc. Resurs- och tidsinsatser som ska ägnas åt utarbetandet av planen beror på analysens omfattning, planens strategiska mål och mål och tillgången till data och verktyg för deras analys. Med tanke på dess betydelse måste särskilda resurser även avsättas för berörda parters engagemang och samråd.

Enligt EU:s översvämningsdirektiv ska medlemsstaterna bedöma om områden nära vattendrag och kuster riskerar att drabbas av översvämningar, kartlägga översvämningens omfattning, tillgångar och människor i riskzonen i dessa områden samt vidta lämpliga och samordnade åtgärder för att minska denna översvämningsrisk. Enligt direktivet ska medlemsstaterna också ta hänsyn till klimatförändringarnas effekter på översvämningarnas omfattning, frekvens och lokalisering och därför integrera sådana effekter i bedömningen av översvämningsrisker, skyddet, förebyggandet och beredskapen.

Förutom i själva riskhanteringsplanerna är klimatförändringarnas och den långsiktiga utvecklingens inverkan på förekomsten av översvämningar del 2 som föregår planeringsprocessen och rapporteringskraven: Både den preliminära bedömningen av översvämningsrisker och kartorna över översvämningshotade områden och risker bör klargöra hur klimatförändringarna ingår (eller inte ingår) i de kartlagda scenarierna.

Översvämningsdirektivet ska genomföras i samordning med ramdirektivet för vatten, särskilt genom att riskhanteringsplaner och förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt samordnas, och genom samordning av förfarandena för allmänhetens deltagande i utarbetandet av dessa planer. Båda direktiven stärker allmänhetens rätt att få tillgång till denna information och att ha något att säga till om i planeringsprocessen. Ett separat vägledningsdokument omförvaltning av avrinningsdistrikt i ett föränderligt klimatutarbetades för att stödja denna samordning.

Utarbetandet av en plan för hantering av översvämningsrisker bygger på tre viktiga steg som varar i två år: i) Preliminär bedömning av översvämningsrisker (PFRA). ii) kartläggning av översvämningshotade områden och översvämningsrisker, iii) utarbetande av planer för hantering av översvämningsrisker. Tiden för planens genomförande är i hög grad beroende av de uppsatta målen och de relaterade identifierade åtgärderna.

Planerna för hantering av översvämningsrisker måste ses över vart sjätte år i enlighet med översvämningsdirektivet. När det gäller genomförandet beror livslängden för de särskilda åtgärder som ingår i planerna på åtgärdstypologin, som varierar från månader till årtionden.