Restaurering av kustnära våtmarker

Kustvåtmarker (tidvattenängar eller saltängar) är våtmarker med saltvatten och bräckt vatten belägna i kustområden. Kustvåtmarker omfattar även havsvattenområden vars djup vid lågvatten inte överstiger sex meter (Ramsarkonventionen). De omfattar grunda vattenekosystem som är permanent eller periodiskt översvämmade och intertidala livsmiljöer. 

Återställandet av kustnära våtmarker betraktas i allt högre grad som en anpassningsåtgärd. Återställande av våtmark avser återställande av tidigare befintlig eller skadad våtmark eller återställande av våtmark som tidigare återanvänts. På vissa platser (se till exempel Schedlt Estuary case study) används kustnära våtmarker för att absorbera stormvatten och dämpa översvämningar. Kustnära våtmarker ger ett naturligt skydd mot kustöversvämningar och stormar. De skingrar vågenergi och minskar erosionen genom att hjälpa till att stabilisera landsediment. Deras andra stora fördel är att bevara viktiga livsmiljöer och förbättra den biologiska mångfalden. 

Restaurering av våtmarker syftar till att återställa naturliga funktioner hos våtmarker som har försämrats av naturliga processer och mänsklig verksamhet och som också hotas av stigande havsnivåer. 

Sätt att återställa kustnära våtmarker inkluderar: 

• Restaurering av geomorfologiska strukturer (saltängar, mudflats), genom att lägga till sediment för att höja marken över den genomsnittliga vattennivån och låta våtmarksväxter kolonisera, eller för att kontrastera erosionsprocesser som försämrar våtmarksområden. 
• Divergerande vattenvägar, muddring av sediment och bibehållande av naturliga kanaler för att låta vatten strömma i en gynnsam stig. 

• R avfuktning av kustvåtmarker som tidigare hade dränerats för att få mark för mänsklig verksamhet. Detta alternativ omfattar även ”hanterad omjustering” och ”depolderisering”: Dessa åtgärder syftar till att återställa linjen för skydd mot hårda översvämningar till en ny linje, längre in i landet och/eller på stigande mark för att återskapa livsmiljöer mellan tidvattenzoner mellan det gamla och det nya försvaret. Våtmarken kommer att fungera som en buffertzon där stormvågor kommer att dämpas. Depolderisering avser återförande av återvunnen eller dränerad mark (en ”polder” på nederländska) till havet. Förvaltad omjustering kan innebära avsiktlig överträdelse eller fullständigt avlägsnande av ett kustförsvar, såsom en vall, eller omlokalisering av försvar längre in i landet. Till exempel i Hedwige-Prosper polder projec t i Scheldes mynning (Belgien och Nederländerna) avlägsnas yttre vallar för att omvandla återvunnen mark till våtmarker, medan inlandsvallarna stärks. 
• Åtgärder i köpcentrumsskala syftade till att minska den mänskliga belastningen på våtmarker och förbättra livsmiljöns och landskapets kvalitet. De kan omfatta röjning av träd, förändrad markanvändning och jordbruksmetoder som förbättrar livsmiljöns och landskapets kvalitet. 

För långsiktig framgång är det viktigt att involvera lokalsamhällen, miljögrupper, byråer, företag och intresserade personer i planeringsprocessen samt i övervakningen och rapporteringen av projektets framsteg och framgång. Berörda parters deltagande kan bidra till att minska konflikter för markanvändning, eftersom bevarandet av en kustlinje till en naturlig våtmark kan innebära förlust av fastigheter, förändrad markanvändning eller blockerat tillträde till kusten. Återställande av kustnära våtmarker kan ingå i skötsel- och förvaltningsplanerna för Natura 2000-områden (som särskilt utsetts för att skydda kärnområden för en undergrupp av arter eller livsmiljötyper som förtecknas i habitat- och fågeldirektiven ).  För att betraktas som ett skyddat område inom ramen för Natura 2000 krävs en process för berörda parters deltagande i planeringen. Förvaltad omställning eller trädröjning eller anpassning av odlingen kommer sannolikt att kräva samråd med invånare och markägare som bor i eller nära det område som ska översvämmas. Om återvunnen mark återförs till våtmarker genom omställning av förvaltningen kommer detta att påverka alla invånare och all ekonomisk verksamhet på området och kan leda till motstånd. Ett exempel är projektet Hedwige-Prosper polder vid gränsen mellan Belgien och Nederländerna, där bönder och lokalinvånare protesterade.  

Insatser som omfattar återställande av kustnära våtmarker och förvaltad omställning kan i allmänhet bidra till att uppnå flera mål, vilket gynnar framgången för sådana initiativ. De återskapar viktiga intertidala livsmiljöer. De kan potentiellt omfatta dem som spelar en värdefull roll (vårdnads-, lek- eller utfodringsområde) för arter av kommersiellt intresse. Förutom att bevara den biologiska mångfalden kan restaurerade våtmarker eller nya våtmarker användas för rekreation och ekoturism. Dessa ekosystem fungerar som fällor för näringsämnen och föroreningar, vilket minskar eutrofieringen och föroreningen av kustvatten. Intertidal och nedsänkt vegetation (havsgräs) fungerar också som kolbindande livsmiljöer, med viktiga fördelar för begränsning. 

Den största svårigheten med att genomföra en kontrollerad omställning är att förändra markanvändningen och kräver en hög grad av samordning på olika förvaltningsnivåer. Det kan leda till omlokalisering av byggnader och verksamheter, eventuellt till höga kostnader (inklusive expropriation).  Detta kan också innebära förlust av mark som används för rekreation och jordbruk. Möjliga mjuka lerliknande jordar kan skapas, vilket kan bli en drunkningsrisk om alltför närliggande mänskliga besökta områden. Dessa projekt kräver realtidsövervakning för att hantera kritiska faser av vattenomfördelning, sediment och ekosystemdynamik. Bristen på ordentlig övervakning och otillräcklig interventionsplanering, tillsammans med dessa ekosystems ständigt föränderliga karaktär, gör det svårt att få förutsägbara långsiktiga resultat. Kostnader kan också vara en begränsande faktor, eftersom större projekt kan kräva betydande investeringar. 

Inköp av mark som ska översvämmas är vanligtvis den största kostnaden vid förvaltad omjustering. Omlokalisering av infrastruktur eller verksamhet kan också krävas och kan bli mycket kostsam beroende på den lokala situationen. De totala kostnaderna för ett integrerat projekt kan omfatta logistik, planering och genomförande av omdirigering av vatten, höjning eller sänkning av kustbädden, deponering av nytt substrat samt plantering och skapande av nya livsmiljöer. För restaurering av befintlig våtmark är de indirekta kostnaderna i allmänhet lägre, eftersom det inte är nödvändigt att köpa mark. Kostnaden kan dock öka om nödvändiga sediment inte är lättillgängliga.  Dessa ekosystem är ständigt föränderliga och måste hanteras för att pr händelse erosion och upprätthålla de återställda områdena. Övervakningen av dessa projekt och upprätthållandet av våtmarkernas funktion kräver därför betydande och långsiktiga budgetplaner. Omvänt har felaktiga underhållsmetoder potential att orsaka mer skada än fördelar. Nya fältstudier förväntas ge ny information om effektiviteten hos olika underhållsåtgärder på våtmarkers funktion. 

Trots kostnaderna har restaurering av våtmarker och förvaltad omställning många fördelar jämfört med andra tekniker när det gäller anpassning till klimatförändringar och bevarande av kustekosystem. I allmänhet kan kustnära våtmarker öka energiförlusten i tidvattenzonen genom att minska inkommande våg- och tidvattenenergi. Detta stöder skydd mot stormvågor och erosion. Friska våtmarker kan också hjälpa till att hantera en viss havsnivåhöjning. En process som kallas ackretion, där växter fäller sediment, ökar höjden av våtmarkens yta. Våtmarker minskar behovet av hårt kustskydd. Även i kombination kan dessa metoder minska behovet av att öka och bredda vallarna, vilket leder till en positiv inverkan på landskapets estetiska värde. 

Sediment i våtmarkerna lagrar eller saktar vattenavrinning och filtrerar föroreningar på liknande sätt som strandbuffertar. De skyddar och skapar viktiga livsmiljöer, hyser och skyddar den biologiska mångfalden. Fiskpopulationer gynnas av våtmarker som ger lek- eller utfodringshabitat, medan mikronäringsämnen och mikrofauna i våtmarkssubstrat är perfekta utfodringsplatser för fåglar. Det ger också ett estetiskt och kulturellt värde. 

Slutligen bidrar våtmarker till att begränsa klimatförändringarna genom att absorbera och hålla kvar koldioxid i våtmarkssediment och våtmarksvegetation. På så sätt bidrar restaureringsinsatser för våtmarker till att minska det koldioxidavtryck som orsakas av människan. 

Även om kostnaderna för restaurering av våtmarker kan vara mycket höga, skulle vattenskadorna från allvarliga vattenhändelser på grund av klimatförändringar vara betydligt högre. Värdet av restaurering kan spara mycket pengar när det gäller vattenförsörjning, luftkvalitet, klimat- och vattenflödesreglering, förebyggande av erosion, näringscykeln, vattenrening, begränsning av extrema händelser som översvämningar eller stormar, livsmiljöer och kulturella tjänster.  

Kustnära våtmarker, såsom olika typer av saltängar, betraktas som livsmiljöer av EU-intresse enligt bilaga 1 till EU:s habitatdirektiv, och vissa av dessa är prioriterade livsmiljöer. I EU:s fågeldirektiv erkänns behovet av att skydda våtmarker som en viktig livsmiljö för vattenfåglar. Projekt för återställande av kustnära våtmarker bör genomföras med respekt för målen och kraven i båda direktiven. Restaurering av kustnära våtmarker kan också ingå i förvaltningsplanen för områden som skyddas inom ramen för EU:s Natura 2000-nätverk, eller kan skapa ett nytt Natura 2000-område.  Om ett projekt har en betydande inverkan på ett område som ingår i Natura 2000-nätverket bör det genomgå en ”lämplig bedömning av dess konsekvenser för området” för att avgöra om det kommer att påverka området negativt. Restaureringsåtgärder kan också krävas inom ramen för Natura 2000 som kompensation för andra insatser. Återställandet av kustnära våtmarker kan stödjas av krav på livsmiljökompensation enligt EU:s habitatdirektiv. F eller till exempel, i Schelde mynning (Belgien), kompenserades livsmiljöer som förstörts av hamnutbyggnaden genom restaurering av våtmarker som ger skydd mot stormfloder.

Genomförandetiden kommer att variera kraftigt beroende på områdets omfattning och de särskilda förhållandena och restaureringens omfattning. Genomförandetiden kan omfatta både arbete och även relaterad kommunikation och rättsliga åtgärder, till exempel expropriering av mark. Detta kan ofta ta minst fem år eller mer. Underhålls- och övervakningsåtgärder bör fortsätta på lång sikt. 

Livslängden för restaureringsåtgärder i kustnära våtmarker kommer att bero på lokala förhållanden, särskilt erosions- och sedimenteringsprocesser, och på den strategi som genomförs. Regelbundet underhåll kan krävas för att bibehålla våtmarksförhållanden, med tanke på att de kan vara naturligt instabila och ständigt föränderliga ekosystem.