Kris- och katastrofhanteringssystem och -planer

Riskernas flerdimensionella karaktär kräver tvärvetenskapligt samarbete för att främja synergier mellan forskare, beslutsfattare, yrkesverksamma och medborgare. Alla administrativa nivåer (från lokal till nationell) kan genomföra särskilda planer och arrangemang för räddningsinsatser. De kräver dock högt deltagande och ofta utbildning för att vara effektiva. Sammansättningen av de berörda parter som deltar i krisplanerna kan variera beroende påplanens administrativa nivåoch på den specifika karaktären hos den katastrof som beaktas. De viktigaste berörda aktörerna företräds av lokala och nationella offentliga myndigheter, civilskydd, armé,brandmän och poliskår, hälso- och sjukvårdssektorn, företrädare för de viktigaste ekonomiska sektorernaoch lokalbefolkningen. 

Staten fastställer ofta riskhanteringsstrategier på nationell nivå. Ettbredare deltagande av berörda parter är dockmycket önskvärt på lokal administrativ nivå. 

Intressenternas deltagande bör syfta till att i) fastställa aktörernas roller och ansvarsområden före, under och efter en kris, ii) identifiera potentiella motstridiga värden bland aktörerna, iii) bygga upp förtroende och medvetenhet genom systematiskt utbyte av information och erfarenheter samt utbildning. IÖsterrikesäkerställs till exempel medborgarnasdeltagande i katastrofriskreducering i olika lokala och regionala forum för deltagande. På lokal nivå deltar medborgarna i planeringsverksamheten och i utarbetandet av lokala farokartor och riskhanteringsplaner. Dessutom förmedlar olika lokala kanaler och regionala medier omfattande information om faror och risker till olika intressenter.

DRM kan omfatta åtgärder som radikalt förändrar markanvändning och mänsklig verksamhet, vilket kan skapa oro och till och med motstånd. När beredskapsplaner flyttar infrastruktur från riskfyllda till säkrare områden är de i allmänhet mycket uppskattade, även om kostnader och teknisk genomförbarhet kan vara viktiga hinder för genomförandet av dem. Omvänt betraktas de strategier som syftar till katastrofberedskapsplanering och säkerställande av driftskontinuitet som konkreta och riskfria lösningar. 

När planen är välstrukturerad och väl genomförd hanteras nödsituationen effektivt och de mänskliga och ekonomiska förlusterna minimeras. Katastrof- och krishanteringsplaner är i allmänhet strukturerade på ett sätt som bidrar till att standardisera och prioritera de åtgärder som krävs för att snabbt reagera på naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människor. De förstår olika katastrofscenarier och de relaterade strategier som måste genomföras för att minimera effekterna. Planerna är utformade på ett sätt som gör det möjligt att hantera ett brett spektrum av situationer. Tyvärr kan ibland den stora osäkerhet som främstkännetecknar de snabba katastroferna (som för blixtöversvämningar) eller den kombinerade förekomsten av mer än en katastrof allvarligt sätta planerna på hårda prov. 

Huvudsyftet med planerna för mobilisering av inhemska intäkter bör vara att till varje pris rädda människoliv och använda de bästa tillgängliga instrumenten. De flesta av planerna är utformade för att minimera inte bara mänskliga utan också ekonomiska förluster. Ekonomiska förluster kan härröra från skador på infrastruktur och avbrott i verksamheten, men också från skador på konstverk och monument.  I detta sammanhang är kostnads-nyttoanalyser och kostnadseffektivitetsanalyser de viktigaste instrument som används för att utforma och karakterisera krisplaner. Ett fullständigt skydd är praktiskt taget omöjligt och förknippat med oändliga kostnader för att minska den kvarstående risken till noll. Nödåtgärderna är utformade för att kalibrera skyddsnivån med tillhörande kostnader, vad gäller skyddet av ekonomiska tillgångar. På detta sätt erbjuder planen maximal skyddsnivå till en kostnad som teoretiskt inte bör överstiga ersättningskostnaden. Om katastrofhanteringsplaner utformas och genomförs korrekt genererar de fördelar i form av förluster som undviks större än de tillhörande investeringarna.  

Många metoder används för kostnads-nyttoanalys av mobilisering av inhemska intäkter. I Världsbankens och Overseas Development Institutes (ODI) ramverk för Triple Dividend of Resilience identifieras och kvantifieras till exempel tre typer av förmåner (utdelningar) i alla investeringar i mobilisering av inhemska intäkter:  

• undvika förluster och rädda liv under en katastrof (utdelning 1),  
• frigörande av ekonomisk potential till följd av stimulerade innovationer och ekonomisk verksamhet som uppstår till följd av minskade bakgrundsrisker i samband med katastrofer (utdelning 2),  
• och generera sociala, miljömässiga och ekonomiska sidovinster av investeringar i mobilisering av inhemska intäkter även i avsaknad av en katastrof (utdelning 3).  

En analys av 74 fallstudier som genomförts med tillämpning av denna metod visar att fördelarna med att investera i katastrofhantering och motståndskraft mot naturkatastrofer (t.ex. översvämningar, jordbävningar, värmeböljor och skogsbränder) i allmänhet är två till tio gånger högre jämfört med kostnaderna för mobilisering av inhemska intäkter.

I Europa har medlemsstaterna ansvaret för civilskyddet. Europeiska unionens civilskyddsmekanism inrättadesför första gången2001 och bidrar till att samordna de nationella myndigheternas förebyggande av, beredskap för och insatser vid katastrofer, vilket bidrar till utbytet av bästa praxis. Detta underlättar den kontinuerliga utvecklingen av högre gemensamma standarder som gör det möjligt för team att bättre förstå olika tillvägagångssätt och arbeta omväxlande när en katastrof inträffar. I enlighet med civilskyddsmekanismen ska medlemsstaterna vart tredje år till Europeiska kommissionen rapportera 1) en sammanfattning av riskbedömningar, 2) en bedömning av riskhanteringsförmågan samt 3) information om prioriterade förebyggande åtgärder och beredskapsåtgärder. På området översvämningsrisker är EU:s översvämningsdirektiv tillämpligt på alla typer av översvämningar (floder, sjöar, plötsliga översvämningar, översvämningar i städer, kustöversvämningar, inbegripet stormfloder och tsunamier) på hela EU:s territorium och syftar till att hantera de risker som översvämningar utgör för människors hälsa, miljön, kulturarvet och den ekonomiska verksamheten. Enligt direktivet ska medlemsstaterna närma sig hanteringen av översvämningsrisker genom att utarbeta kartor över översvämningshotade områden och översvämningsrisker samt planer för hantering av översvämningsrisker. Dessa planer måste innehålla åtgärder för att minska sannolikheten för översvämningar och deras potentiella konsekvenser.  

Planer för hantering av översvämningsrisker enligt översvämningsdirektivet omfattar alla faser av hanteringscykeln för översvämningsrisker men är särskilt inriktade på förebyggande och beredskap, medan civilskyddsmekanismen behandlar frågor som är relevanta för beredskap och insatser.  

Dessutom grundade Europeiska kommissionen Europeiska unionens solidaritetsfond (EUSF) efter den massiva översvämning som drabbade den centrala delen av unionen 2002. Instrumentet har inrättats för att hjälpa medlemsstaterna att hantera naturkatastrofer. Dessutom har fonden utformats för att ge ekonomiskt stöd till krishanteringen och de första återhämtningsåtgärderna.

Den tid som krävs för att utveckla kris- och katastrofhanteringssystem och katastrofhanteringsplaner varierar beroende på många faktorer, såsom den administrativa nivån (lokal, regional eller nationell), antalet sektorer och naturkatastrofer som de hanterar, omfattningen av berörda parters deltagande osv. De kan dock ta ungefär 1–5 år. 

Genomförandetiden för de olika verksamheter och åtgärder som planeras i planerna kan också variera kraftigt. Konstruktionen av strukturella skyddsåtgärder kan ta upp till flera år att genomföra, medan inrättandet av icke-strukturella åtgärder vanligtvis kräver mindre tid (t.ex. för utbildning och fältövningar, lagring av utrustning och förnödenheter eller för utveckling av arrangemang för evakuering). 

Planer är vanligtvis utformade som dynamiska dokument. De bör därför ses över och uppdateras regelbundet efter det att de första erfarenheterna har vunnits och efter det att mer specifik kunskap har byggts upp. Planerna bör särskilt beakta utvecklingen och förändringarna i samband med exponerade tillgångar och personer samt eventuella variationer i de förväntade riskscenarierna. Utbildningsövningar bidrar också till uppdateringen av planerna när de validerar innehållet och bedömer personalens operativa färdigheter och ledningsförmåga. I vissa fall är uppdateringen obligatorisk. Kommunala civilskyddsplaner i Veneto-regionen (Italien) har till exempel obegränsad giltighet, men de måste uppdateras regelbundet var sjätte månad. På europeisk nivå måste de planer för hantering av översvämningsrisker som utarbetats i enlighet med översvämningsdirektivet ses över vart sjätte år. 

Åtgärderna i planerna och strategierna antas fortsätta på lång sikt. De olika åtgärderna i krisplanen har olika livslängd, beroende på deras karaktär. Strukturella skyddsåtgärder som vallar eller skräpflödesbarriärer har vanligtvis en livslängd på flera decennier. Icke-strukturella åtgärder som väderövervakning och system för tidig varning är i stället en permanent uppgift.