Förbättra de ekologiska nätens funktionella konnektivitet

Ekosystemen och den biologiska mångfalden har länge hotats av många faktorer, såsom ändrad livsmiljö på grund av förändrad markanvändning, förlust av livsmiljöer på grund av olika mänskliga aktiviteter, fragmentering av livsmiljöer till exempel på grund av trafikvägar osv. Klimatförändringarna är en viktig faktor som ökar trycket på livsmiljöerna och den biologiska mångfalden. Varje organism har vissa krav när det gäller klimatförhållanden. Detta återspeglas i arternas globala utbredning. Stigande temperaturer och förändrade nederbördsförhållanden samt den ökade förekomsten av extrema händelser innebär att organismer antingen måste anpassa sig eller flytta till nya livsmiljöer för att fungera. Förskjutningen av områdesgränserna förväntas förändra antalet arter och artsammansättningen i biocoenosis och biotoper.

Ekologisk konnektivitet är en avgörande faktor för arters överlevnad och migration samt populationers anpassningspotential. Att främja ekologisk konnektivitet är ett viktigt alternativ för att möjliggöra dynamiska anpassningsprocesser i ekosystemen och därmed bekämpa minskningen av den biologiska mångfalden och bevara ekosystemtjänster, särskilt med tanke på förändrade klimatförhållanden. Dessutom tillhandahåller friska ekosystem många varor och tjänster som är avgörande för det mänskliga samhället. Dessa tjänster är särskilt relevanta för ekosystembaserade strategier för anpassning till klimatförändringar och katastrofriskreducering, till exempel säkerställande av skydd mot översvämningar, laviner och andra klimatrelaterade faror, förebyggande av mark- eller kusterosion och reglering av (mikro)klimatet (regleringstjänster).

Bevarandet av biologisk mångfald och förbättringen av ekosystemtjänster måste gå längre än tillvägagångssättet med statiska skyddade områden. Det behövs en förbättring av det ekologiska kontinuumet för att mildra effekterna av förändrad markanvändning och klimatförändringar. Faktum är att den ihållande förlusten av naturliga livsmiljöer leder till fragmentering och vidare till landskapspatchiness och isolering med distinkta livsmiljö "öar". Dessa livsmiljööar förlorar sin ekologiska funktionalitet, viktiga ekologiska processer kan inte längre äga rum och migration till andra livsmiljöer är inte längre möjlig.

EU:s Natura 2000, som är rättsligt baserat på fågel- och habitatdirektiven, stöder inrättandet av ett nätverk av naturskyddsområden i alla medlemsstater. Dessa skyddade områden med högt naturvärde kan utgöra en viktig grund för att upprätthålla ekologisk funktionalitet. För att främja funktionell konnektivitet och ett ekologiskt nät som omfattar hela området behövs också ekologiska korridorer mellan skyddade områden, även på transnationell och makroregional nivå. Enligt detta synsätt är det också nödvändigt med generiska livsmiljöåtgärder i hela miljön. Dessa omfattar strategier och åtgärder för hållbar markanvändning (t.ex. bevarande av landskapselement, ekologiskt jordbruk och ekologisk markförvaltning), finansieringsmekanismer och planeringsreglering och planeringspolitik.

EU:s strategi för grön infrastruktur syftar till ett strategiskt planerat nätverk av naturområden och delvis naturliga områden, som stöder bevarandet av den biologiska mångfalden, förbättrar miljöförhållandena och tillhandahåller väsentliga ekosystemtjänster. Grön infrastruktur omfattar bevarandeområden, språngbrädor och nätverkselement, men även grönvägar, korridorer för vilda djur och växter och andra grönområden samt ekotekniska strukturer som gör det möjligt att mildra de negativa effekterna av fragmentering. Denna strategi för strategisk planering av grön infrastruktur kan ge ett viktigt bidrag till att förbättra ekosystemens och de ekologiska nätens funktionella konnektivitet.

Ett antal anpassningsalternativ är nära kopplade till planering och genomförande av grön infrastruktur. Ekologisk konnektivitet är avgörande för att förbättra växt- och djurarters anpassningsförmåga och stärka ekosystemens motståndskraft. Samtidigt kan en förbättrad ekologisk och funktionell konnektivitet genom bevarandet av ekosystemtjänster bidra till andra former av anpassning som också är relevanta för människor, t.ex. genom skogsjordbruk, återställande av floder och flodslätter eller adaptiv förvaltning av naturliga livsmiljöer. Både effekterna av det snabbt föränderliga klimatet på den biologiska mångfalden och betydelsen av ekosystemtjänster för hållbar anpassning till klimatförändringar visar hur viktigt det är att förbättra ekologiska nätverk som en anpassningsåtgärd.