Förstärkning av ekologiska nätverk

Ekosystemen och den biologiska mångfalden har länge hotats av många faktorer, såsom ändrad livsmiljö på grund av förändrad markanvändning, förlust av livsmiljöer på grund av olika mänskliga verksamheter, fragmentering av livsmiljöer till exempel på grund av trafikleder osv. Klimatförändringarna är en viktig faktor som ökar trycket på livsmiljöerna och den biologiska mångfalden. Varje organism har vissa krav när det gäller klimatförhållanden. Detta återspeglas i arternas globala utbredning. Stigande temperaturer och förändrade nederbördsförhållanden samt den ökade förekomsten av extrema händelser innebär att organismer antingen måste anpassa sig eller flytta till nya livsmiljöer för att fungera. Förskjutningen av områdesgränserna förväntas förändra antalet arter och artsammansättningen i biokenos och biotoper.

Ekologisk konnektivitet är en avgörande faktor för arters överlevnad och migration och populationernas anpassningspotential. Att främja ekologisk konnektivitet är ett viktigt alternativ för att möjliggöra dynamiska anpassningsprocesser i ekosystem och därmed bekämpa minskningen av den biologiska mångfalden och bevara ekosystemtjänster, särskilt med tanke på förändrade klimatförhållanden. Dessutom ger friska ekosystem många varor och tjänster som är avgörande för det mänskliga samhället. Dessa tjänster är särskilt relevanta för ekosystembaserade strategier för anpassning till klimatförändringar och katastrofriskreducering, till exempel säkerställande av skydd mot översvämningar, laviner och andra klimatrelaterade faror, förebyggande av mark- eller kusterosion och reglering av (mikro)klimatet (reglerande tjänster).

Bevarandet av biologisk mångfald och förbättringen av ekosystemtjänster måste gå längre än tillvägagångssättet med statiska skyddade områden. Det krävs en förbättring av det ekologiska kontinuumet för att mildra effekterna av förändrad markanvändning och klimatförändringar. Faktum är att den ihållande förlusten av naturliga livsmiljöer leder till fragmentering och ytterligare till landskapets "patchiness" och isolering med distinkta livsmiljö "öar". Dessa livsmiljööar förlorar sin ekologiska funktionalitet, viktiga ekologiska processer kan inte längre äga rum och migration till andra livsmiljöer är inte längre möjlig.

EU:s Natura 2000, som är rättsligt grundat på fågel- och habitatdirektiven, stöder inrättandet av ett nätverk av naturskyddsområden i alla medlemsstater. Dessa skyddade områden med högt naturvärde kan utgöra en viktig grund för att upprätthålla ekologisk funktionalitet. För att främja funktionell konnektivitet och ett områdesomfattande ekologiskt nät behövs också ekologiska korridorer mellan skyddade områden, även på transnationell och makroregional nivå. Enligt denna uppfattning är det också nödvändigt med allmänna livsmiljöåtgärder i hela miljön. Dessa omfattar strategier och åtgärder för hållbar markanvändning (t.ex. bevarande av landskapselement, ekologiskt jordbruk och ekologisk markförvaltning), finansieringsmekanismer och planeringsreglering och planeringspolitik.

EU:s strategi för grön infrastruktur syftar till att skapa ett strategiskt planerat nätverk av naturliga och delvis naturliga områden, stödja bevarandet av den biologiska mångfalden, förbättra miljöförhållandena och tillhandahålla grundläggande ekosystemtjänster. Grön infrastruktur omfattar bevarandeområden, språngbrädor och nätelement, men även grönområden, korridorer för vilda djur och växter och andra grönområden och miljötekniska strukturer som gör det möjligt att mildra de negativa effekterna av fragmentering. Denna strategi för strategisk planering av grön infrastruktur kan i hög grad bidra till att förbättra ekosystemens och de ekologiska nätens funktionella konnektivitet.

Ett antal anpassningsalternativ är nära kopplade till planering och genomförande av grön infrastruktur. Ekologisk konnektivitet är avgörande för att förbättra anpassningsförmågan hos växt- och djurarter och stärka ekosystemens motståndskraft. Samtidigt kan en förbättrad ekologisk och funktionell konnektivitet, genom bevarandet av ekosystemtjänster, bidra till andra former av anpassning som också är relevanta för människor, t.ex. genom trädjordbruk, återställande av floder och flodslätter eller adaptiv förvaltning av naturliga livsmiljöer. Både effekterna av det snabbt föränderliga klimatet på den biologiska mångfalden och betydelsen av ekosystemtjänster för hållbar anpassning till klimatförändringar visar hur viktigt det är att förbättra ekologiska nätverk som en anpassningsåtgärd.

Stöd till ekologisk konnektivitet och genomförande av strategin för grön infrastruktur i landskapsutvecklingsprocessen bör baseras på deltagande av regionala och lokala intressenter, för att öka acceptansen och anpassa åtgärderna till lokala (sociala, politiska, ekonomiska och naturliga) förhållanden. Viktiga intressenter är markägare och företrädare för direkt berörda sektorer, såsom jordbruk, skogsbruk, fysisk planering, turism och naturskydd, samt intressenter från andra sektorer som indirekt påverkas av förvaltningen av livsmiljöer och naturresurser.

Ekonomiska, sociala och politiska ramvillkor spelar en viktig roll i den regionala och fysiska planeringen. Detta gör det ofta komplicerat och svårt att främja och beakta dynamiska naturvårds- och planeringsmetoder (t.ex. grön infrastruktur). Markanvändningskonflikter mellan olika sektorer (t.ex. jordbruk, skogsbruk, turism, förnybar energi, transport, industri osv.) och naturskydd kan fungera som lokalt relevanta begränsande faktorer. Dessutom kan olika strategier för förvaltning och planering av markanvändning samt icke-acceptans av betydelsen av ekologiska nätverk (utöver skyddade områden) vara relevanta begränsande faktorer.

Å andra sidan ger förbättrad ekologisk konnektivitet ett brett spektrum av sidovinster och säkrar socialt relevanta ekosystemtjänster till relativt låg ekonomisk kostnad.

Förbättrad ekologisk konnektivitet innebär utformning och genomförande av markanvändningsåtgärder och grön infrastruktur, som är mycket lokala. Kostnaderna beror i hög grad på den specifika antagna åtgärden och de lokala förhållandena och är svåra att generalisera. En förbättrad ekologisk konnektivitet ger ett brett spektrum av fördelar, bland annat de som är relevanta för anpassning till klimatförändringar (ekosystembaserad), vilket i många fall leder till högre kostnader. Till exempel kan översvämningsskydd genom återställande av flodslätter och flodlivsmiljöer främjas för att gemensamt förbättra anpassningen till översvämningar och naturskydd, eftersom det i olika fall är billigare än att anta tekniska lösningar (t.ex. dammar), särskilt på lång sikt. Dessutom erbjuder dessa ekosystembaserade gröna (och blå) infrastrukturåtgärder andra sidovinster utöver översvämningsskydd, såsom en rekreationsfunktion och vattenskydd för jordbruksändamål.

På EU-nivå stöds och drivs den strategi som syftar till att förbättra ekologiska nätverk och funktionell konnektivitet för livsmiljöer av en rad strategier och direktiv, främst följande:

• Direktiven om fåglar och livsmiljöer, som rättsligt stöder Natura 2000-nätverket och skapar en stark grund för att förbättra den ekologiska konnektiviteten.
• Strategin för biologisk mångfald, där vikten av ekologisk konnektivitet betonas.
• Strategin för grön infrastruktur, som stöder antagandet av panoreringsstrategier som går utöver skyddade områden och syftar till att förbättra den ekologiska konnektiviteten genom gröna åtgärder.

Utformningen och genomförandet av insatser som syftar till att förbättra ekologiska nätverk är ett kontinuerligt arbete. Vanligtvis tar det 5–10 år, även om genomförandetiden i hög grad påverkas av tillämpningsområdet (lokalt, subnationellt, nationellt eller gränsöverskridande evenemang) och det berörda områdets särdrag.

Livslängden är i hög grad beroende av förändringar i markanvändningen och förändringar i politiken för naturskydd. Det krävs därför en adaptiv strategi för att förbättra det ekologiska nätet.