Förstärkning av ekologiska nätverk

Ekosystem och biologisk mångfald har länge varit hotade av många faktorer, såsom livsmiljömodifiering på grund av förändrad markanvändning, förlust av livsmiljöer på grund av mänsklig verksamhet (såsom urbanisering, industriell expansion, avskogning och föroreningar), fragmentering av livsmiljöer till exempel på grund av trafikvägar etc. Klimatförändringarna är en viktig faktor som ökar trycket på livsmiljöer och biologisk mångfald. Varje organism har vissa krav när det gäller klimatförhållanden. Detta återspeglas i arternas globala utbredning. Stigande temperaturer, skiftande årstider och förändrade nederbördsförhållanden samt den ökade förekomsten av extrema händelser innebär att organismer antingen måste anpassa sig eller flytta till nya livsmiljöer för att fungera. Förskjutningen av områdesgränserna förväntas förändra antalet arter och artsammansättningen i biokenos och biotoper.

Ekologisk konnektivitet är en avgörande faktor för arters överlevnad och migration och populationernas anpassningspotential. Bara omkring 10 % av det globala markområde som skyddas kan anses vara strukturellt sammanlänkat genom intakta landskap (Ward m.fl., 2020). Att främja ekologisk konnektivitet är ett viktigt alternativ för att möjliggöra dynamiska anpassningsprocesser i ekosystem och därmed bekämpa minskningen av den biologiska mångfalden och bevara ekosystemtjänster, särskilt med tanke på förändrade klimatförhållanden. Dessutom ger friska ekosystem många varor och tjänster som är avgörande för det mänskliga samhället. Dessa tjänster är särskilt relevanta för ekosystembaserade strategier för anpassning till klimatförändringar och katastrofriskreducering, till exempel för att säkerställa skydd mot översvämningar, laviner, torka och andra klimatrelaterade faror, förebyggande av markerosion eller kusterosion och reglering av (mikro)klimatet (reglerande tjänster).

Bevarandet av biologisk mångfald och förbättringen av ekosystemtjänster måste gå längre än tillvägagångssättet med statiska skyddade områden. Det krävs en förbättring av det ekologiska kontinuumet för att mildra effekterna av förändrad markanvändning och klimatförändringar. Faktum är att den ihållande förlusten av naturliga livsmiljöer leder till fragmentering och ytterligare till landskapets "patchiness" och isolering med distinkta livsmiljö "öar". Dessa livsmiljööar förlorar sin ekologiska funktionalitet, viktiga ekologiska processer kan inte längre äga rum och migration till andra livsmiljöer är inte längre möjlig.

Bevarandestrategier som gör ekologiska nätverk mer effektiva för att underlätta anpassning till klimatförändringar inkluderar: Öka antalet skyddade områden och deras storlek samt andra effektiva bevarandeåtgärder. Inrättande, utvidgning eller återställande av konnektivitetsområden. och lokalisera reserver i de mest kritiska områdena (IUCN, 2020).

EU:s Natura 2000, som är rättsligt baserat på fågel- och habitatdirektiven, stöder inrättandet av ett nätverk av sammanlänkade naturskyddsområden mellan alla medlemsstater. Dessa skyddade och värdefulla naturområden kan utgöra en viktig grund för att upprätthålla ekologisk funktionalitet. För att främja funktionell konnektivitet och ett områdesomfattande ekologiskt nät behövs ekologiska korridorer mellan skyddade områden, även på transnationell och makroregional nivå. Enligt denna uppfattning är det också nödvändigt med allmänna livsmiljöåtgärder i hela miljön. Dessa omfattar strategier och åtgärder för hållbar markanvändning (t.ex. bevarande av landskapselement, ekologiskt jordbruk och ekologisk markförvaltning), finansieringsmekanismer och planeringsreglering och planeringspolitik.

EU:s strategi för grön infrastruktur syftar till att skapa ett strategiskt planerat nätverk av naturliga och delvis naturliga områden, stödja bevarandet av den biologiska mångfalden, förbättra miljöförhållandena och tillhandahålla grundläggande ekosystemtjänster. Grön infrastruktur omfattar bevarandeområden, språngbrädor och nätelement, men även grönområden, korridorer för vilda djur och växter och andra grönområden och miljötekniska strukturer som gör det möjligt att mildra de negativa effekterna av fragmentering. Denna strategi för strategisk planering av grön infrastruktur kan i hög grad bidra till att förbättra ekosystemens och de ekologiska nätens funktionella konnektivitet. Ett antal anpassningsalternativ är nära kopplade till planering och genomförande av grön infrastruktur och omfattar till exempel restaurering av floder och livsmedelsslätter och adaptiv förvaltning av naturliga livsmiljöer.

Ekologisk konnektivitet är avgörande för att förbättra anpassningsförmågan hos växt- och djurarter och stärka ekosystemens motståndskraft. Samtidigt kan bevarandet av ekologisk konnektivitet uppnås genom anpassningsåtgärder som också gynnar det mänskliga samhället. De omfattar till exempel skogsjordbruk och klimatsmart stadsjordbruk som stöder naturen i tillhandahållandet av ekosystemtjänster. Både effekterna av det snabbt föränderliga klimatet på den biologiska mångfalden och betydelsen av ekosystemtjänster för hållbar anpassning till klimatförändringar visar hur viktigt det är att förbättra ekologiska nätverk som en anpassningsåtgärd.

Stöd till ekologisk konnektivitet och genomförande av strategin för grön infrastruktur i landskapsutvecklingsprocessen bör baseras på deltagande av regionala och lokala intressenter, för att öka acceptansen och anpassa åtgärderna till lokala (sociala, politiska, ekonomiska och naturliga) förhållanden. Viktiga intressenter är markägare och företrädare för direkt berörda sektorer, såsom jordbruk, skogsbruk, fysisk planering, turism och naturskydd. Berörda parter från andra sektorer som indirekt påverkas av förvaltningen av livsmiljöer och naturresurser bör också rådfrågas. Dessutom är det mycket viktigt att ursprungsbefolkningar och lokalsamhällen involveras redan i ett tidigt skede för att säkerställa inkluderande beslutsfattande och säkerställa att deras rättigheter respekteras.

Ekonomiska, sociala och politiska ramvillkor spelar en viktig roll i den regionala och fysiska planeringen. Detta gör det ofta komplicerat och svårt att främja och beakta dynamiska naturvårds- och planeringsmetoder (t.ex. grön infrastruktur). Markanvändningskonflikter mellan olika sektorer (t.ex. jordbruk, skogsbruk, turism, förnybar energi, transport, industri osv.) och naturskydd kan fungera som lokalt relevanta begränsande faktorer. Om man inte accepterar betydelsen av ekologiska nätverk (utöver skyddade områden) kan det dessutom hindra skapandet eller återställandet av ekologiska korridorer. Detta förstärker vikten av riktade initiativ för att öka medvetenheten. 

Å andra sidan ger förbättrad ekologisk konnektivitet ett brett spektrum av sidovinster för olika sektorer, vilket säkerställer socialt relevanta ekosystemtjänster till en relativt låg ekonomisk kostnad. 

Förbättrad ekologisk konnektivitet innebär utformning och genomförande av markanvändningsåtgärder och grön infrastruktur, som är extremt platsspecifika. Härav följer att kostnaderna i hög grad beror på den specifika antagna åtgärden och de lokala förhållandena och knappast kan generaliseras.  

Förutom klimatresiliens ger den förbättrade ekologiska konnektiviteten ett brett spektrum av miljömässiga och sociala fördelar som kan vara högre än kostnaderna. Till exempel kan översvämningsskydd genom återställande av flodslätter och flodlivsmiljöer främjas för att gemensamt förbättra anpassningen till översvämningar och naturskydd, eftersom det i olika fall är billigare än att anta tekniska lösningar (t.ex. dammar), särskilt på lång sikt. Dessutom erbjuder dessa ekosystembaserade gröna (och blå) infrastrukturåtgärder andra sidovinster utöver översvämningsskydd, såsom rekreationsfunktion och vattenskydd för jordbruksändamål. Det är dock svårt att kvantifiera effekterna av konnektivitetsåtgärderna i monetära termer. Ofta är dessa effekter långsamma att dyka upp och växa över tiden. Hittills är denna fråga fortfarande en av de största utmaningarna för antagandet av denna typ av åtgärder. 

På EU-nivå stöds och drivs den strategi som syftar till att förbättra ekologiska nätverk och funktionell konnektivitet för livsmiljöer av en rad strategier och direktiv, främst följande: 

• Direktiven om fåglar och livsmiljöer, som rättsligt stöder Natura 2000-nätverket och skapar en stark grund för att förbättra den ekologiska konnektiviteten. 

• Strategin för biologisk mångfald, där vikten av ekologisk konnektivitet betonas. 

• Lagen om restaurering av natur, en viktig del av strategin för biologisk mångfald, med bindande mål som syftar till att återställa skadade ekosystem (EU-kommissionen) 

• Strategin för grön infrastruktur, som stöder antagandet av panoreringsstrategier som går utöver skyddade områden och syftar till att förbättra den ekologiska konnektiviteten genom gröna åtgärder. 

• Det nyligen lanserade EU-initiativet för naturkrediter kan stödja investeringar i naturpositiva åtgärder. 

Utformningen och genomförandet av insatser som syftar till att förbättra ekologiska nätverk är ett kontinuerligt arbete. Vanligtvis tar det 5–10 år, även om genomförandetiden i hög grad påverkas av tillämpningsområdet (lokalt, subnationellt, nationellt eller gränsöverskridande evenemang) och det berörda områdets särdrag.

Livslängden är i hög grad beroende av förändringar i markanvändningen och förändringar i politiken för naturskydd. Det krävs därför en adaptiv strategi för att förbättra det ekologiska nätet.