Planering av grön och blå stadsinfrastruktur

Urban grön och blå infrastrukturplanering (UGI) är ett strategiskt tillvägagångssätt för att utveckla sammankopplade och multifunktionella nätverk av blå och gröna utrymmen som potentiellt ger ett brett spektrum av miljömässiga, sociala och ekonomiska fördelar och samtidigt förbättrar städernas klimatresiliens. Europeiska kommissionen betonar strategisk planering av grönområden i olika rumsliga skalor (från grannskapet till hela staden) och uppmuntrar städerna att främja tillhandahållandet av ekosystemtjänster och skyddet av den biologiska mångfalden. Urban grön och blå infrastruktur omfattar olika typer av blågröna områden såsom skogar, våtmarker, jordbruksmark, offentliga parker, privata trädgårdar, enskilda gröna element (gatuträd, gröna tak osv.) eller dammar och vattendrag. Dessa spelar en avgörande roll för att förbättra kapaciteten för anpassning till och begränsning av klimatförändringarna och minska de negativa effekterna av klimatförändringsrisker såsom värmeböljor, översvämningar och torka i städer.  

I EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 anges konkreta åtgärder för att främja naturbaserade lösningar som systematiskt bör integreras i stadsplaneringen. Europeiska kommissionen definierar naturbaserade lösningar (NbS eller NBS) som ”lösningar som inspireras och stöds av naturen, som är kostnadseffektiva, samtidigt ger miljömässiga, sociala och ekonomiska fördelar och bidrar till att bygga upp motståndskraft”. IUCN efterlyser en helhetssyn på ekosystemen vid genomförandet av naturbaserade lösningar och konstaterar att ”lösningar som bygger på naturen utnyttjar kraften i fungerande ekosystem som infrastruktur för att tillhandahålla naturliga tjänster till nytta för samhället och miljön”. EEA (2021) hänvisar till NbS som ett ”paraplykoncept” för olika politiska åtgärder och strategier (t.ex. ekosystembaserad förvaltning) som syftar till att öka klimatresiliensen och samtidigt ge sidovinster för samhället. 

I ett urbant sammanhang hänvisar NbS specifikt till olika typer av grön och blå infrastruktur som använder naturens egna lokala resurser som vegetation, vatten och mark. Dessa lösningar tar itu med miljö-, samhälls- och klimatutmaningar på ett mer effektivt sätt än ”konventionella” grå infrastrukturer. Den rumsliga omfattningen av NbS i städer kan variera från stora skogsområden till småskaliga dagvattensystem. Dessutom kan den roll som mänsklig kontroll eller tekniska lösningar spelar i NbS också variera kraftigt från självreglerade naturliga ekosystem (t.ex. översvämningskontroll som tillhandahålls av urbana våtmarker) som kräver inga eller begränsade mänskliga ingrepp, till hybridgrågröna lösningar (t.ex. system för hantering av dagvatten och dagvattenavrinning från tätbebyggelse, t.ex. biofilter), för vilka teknik och mänskliga ingrepp spelar en viktig roll. 

NbS förbättrar levnadsvillkoren för alla, vilket ger möjligheter både för invånare och för besökare i städer med ekonomier som är beroende av turism. Särskilt när UGI ligger nära viktiga kulturarvsplatser kan det ingå i stadsturismutbudet, vara en del av besökarnas resvägar eller integreras i stadens varumärke, vilket i slutändan ger ett mervärde till stadsturismen (Terkenly m.fl., 2020).

Deltagandebaserade strategier behövs i planeringen av grön infrastruktur i städer och i utformnings-, genomförande- och bedömningsprocessen för NbS. Samarbete med olika intressenter ökar kunskapsöverföringen mellan aktörer, samtidigt som det är avgörande att ta itu med potentiella sociala eller institutionella hinder för att öka samhällets acceptans av dessa lösningar och hitta det bästa alternativet som tar hänsyn till det lokala sociopolitiska sammanhanget. Särskilt lokala och regionala myndigheter spelar en viktig roll och därför krävs ett starkt horisontellt och vertikalt samarbete, men även kopplingen till den privata sektorn är viktig. 

Förvaltningen av stadslandskapet är en komplex process som är föremål för motstridiga agendor som bostäder, transporter, kommersiell infrastruktur och ekonomi. Urban grön infrastruktur kräver omfattande planering och underhåll. Inrättandet av ett stadsomfattande grönområdesnät med sammankopplade korridorer måste vägas och värderas som en viktig markanvändningstyp tillsammans med andra viktiga markanvändningssektorer. Konkurrerande och motstridiga markanvändningsintressen, svagt samarbete med viktiga intressenter (t.ex. markägare, byggsektorn, investerare) eller silotänkande inom stadsförvaltningen kan fungera som starka begränsande faktorer. Bristande kunskap om fördelar, eller erfarenhet av hur man genomför eller utformar NbS kan orsaka negativa attityder bland yrkesverksamma, beslutsfattare eller medborgare.  

Det lokala miljömässiga, sociala, kulturella och institutionella sammanhanget påverkar i hög grad framgången för UGI-planering och genomförande av specifika NbS. Därför har evidensbaserade standarder och riktlinjer tagits fram för städer för att säkerställa en effektiv och deltagandebaserad UGI-planering och styrning av olika naturbaserade tjänster, till exempel i flera EU-finansierade projekt (t.ex. Naturvation). Dessutom är integrerade och inkluderande styrningsstrategier såsom ”mosaisk” styrning (som kombinerar mikronivån av aktivt medborgarskap med makronivån av strategisk stadsplanering, Buijs m.fl., 2019) bra sätt att främja socialt sammanhållen och samarbetsinriktad planering, genomförande och underhåll av UGI.

Förlusten av grönområden, försämringen av det naturliga ekosystemet, förtätningen av stadsstrukturen och den ökande andelen belagd mark har negativa effekter på vattnets kretslopp, luftkvaliteten och den lokala temperaturen och minskar städernas klimatresiliens. Dessa har stora ekonomiska kostnader för samhället och miljöanpassning av städer (t.ex. plantering av träd eller inrättande av nya grönområden), återställande av skadade ekosystem, val av lågintensiva förvaltningsmetoder i parker eller konstruktion av lokala naturbaserade lösningar kan ge betydande direkta besparingar för att kontrollera avrinningsvatten eller översvämningar jämfört med traditionella ingenjörsbaserade lösningar. Dessutom har dessa gröna åtgärder också många indirekta ekonomiska fördelar, t.ex. genom att locka investerare och skapa nya arbetstillfällen för en rad olika sektorer.  Andra fördelar kan vara att turismekonomin ökar. Tillgången till grönområden kan spela en viktig roll som kännetecknar vad städer kan erbjuda (Terkenli, et a. 2020), vilket förskjuter valet mot dem, särskilt i värmestressbenägna destinationer (t.ex. under den varma Medelhavssommaren).

Kostnaden för UGI planering och genomförande av NbS kan variera kraftigt beroende på många interna faktorer såsom rumslig skala, användning av teknik i lösningar, frekvens av underhåll och behov av reparation. Vanligtvis är underhållskostnaderna lägst i naturliga ekosystem, t.ex. restmiljöer (t.ex. stadsskogar eller våtmarker) eller halvnaturliga ekosystem (t.ex. att ersätta gräsmattor med ängar). Kostnaderna för etablering och underhåll av vissa typer av naturbetingade svårigheter täcks helt eller delvis av medborgarna (t.ex. stadsjordbruk), icke-statliga organisationer (t.ex. restaureringsåtgärder för skadade livsmiljöer) eller privata företag (stormvattendammar för förvaltning av avrinningsvatten). EU har gjort stora ansträngningar för att mobilisera naturbaserade tjänster i Europa genom att erbjuda ekonomiskt stöd genom den europeiska gröna given, stärka kunskapsöverföringen om framgångsrika fall (t.ex. Urban Nature Atlas) och erbjuda offentliga digitala plattformar för att uppmuntra samarbete med den privata och offentliga sektorn (marknadsplatsen för smarta städer). 

Grönområden och NbS i städer kan bidra till att minska katastrofrisken, förbättra vattenförvaltningen och producera lokala kyleffekter för att bättre hantera höga temperaturer och värmeböljor. Förutom att lösa specifika miljöutmaningar erbjuder grön och blå infrastruktur sidovinster som sträcker sig utöver deras primära syfte. Parker och vattenförekomster kan till exempel förbättra stadens skönhet och samtidigt fungera som fritidsutrymmen som främjar psykiskt och fysiskt välbefinnande (Nilson och Johansson, 2021).

Andra sidovinster är stöd till biologisk mångfald i städerna, koldioxidlagring (begränsning), begränsning av luftföroreningar, möjlighet till rekreation, naturupplevelser och ökat socialt, fysiskt och psykiskt välbefinnande. NbS i stadsområden kan bidra till flera mål för hållbar utveckling, särskilt målen för hållbara städer (11). 

I många EU-medlemsstater har grön stadsinfrastruktur och naturbaserade lösningar redan fått stöd genom nationell lagstiftning om markanvändningsplanering, dagvattenförvaltning, ytvatten eller skydd av den biologiska mångfalden. Det har utvecklats incitament och betalningar som uppmuntrar genomförandet av NbS och UGI i stället för traditionell grå infrastruktur. Dessutom kan särskilda planeringsverktyg såsom biotopområdesfaktorn (se till exempel fallstudien från Berlin) användas vid lokal zonindelning för att kräva att en del av området lämnas som grönområde. Europeiska unionen stöder helhjärtat konceptet grön infrastruktur och naturbaserade lösningar för att förbättra klimatresiliensen, hållbar vattenförvaltning och människors välbefinnande och den biologiska mångfalden i europeiska städer. UGI och NbS ses till exempel som nyckelbegrepp i EU:s strategi för biologisk mångfald 2030 (2020), EU:s strategi för grön infrastruktur (2013) och EU:s ramdirektiv för vatten. Slutligen betonas i EU:s strategi för klimatanpassning från 2021 vikten av att främja naturbaserade lösningar för anpassning, även genom att de utökas på stadsnivå. 

Genomförandetiden varierar beroende på rumslig skala, från några månader till flera år. Till exempel är implementeringen av småskaliga NbS som gröna väggar eller lokala biofilter en ganska snabb process och den faktiska byggtiden tar mindre än ett år. Men planering och design, få officiella behörigheter, integration till andra planerings- och utvecklingsprocesser kan förlänga implementeringstiden. Planering och genomförande av storskaliga grönområden (t.ex. utveckling av en multifunktionell park) kan ta flera år. Det tekniska genomförandet av nya grönområden är också kortare än det fullständiga ekologiska genomförandet. Det kan ta flera år innan vegetation som planteras i grönområden eller enskilda naturliga livsmiljöer, t.ex. gröna tak, fyller sina ekosystemfunktioner fullt ut (t.ex. begränsning av klimatförändringar eller kapacitet att hålla kvar vatten och näringsämnen).  

Den förväntade livslängden för sammankopplad urban grön infrastruktur bör vara mycket lång, mycket längre än för enskilda byggnader eller infrastruktur. Åldern på ett enda grönområde kan variera från flera hundra år (t.ex. historiska parker) till några år (t.ex. gröna tak). Livslängden -tiden för enstaka N bS kan också variera, men målet är ir långsiktigt underhåll.